I efterhand

Den här bilden togs när vi var hos Petter och Lina för ett tag sen. Den hamnade i en annan mapp när jag förde över bilderna till datorn, inte mitt fel då jag bestämt hävdar att datorn har ett eget liv. Hur som helst så tycker jag ändå att det är en fin bild och den förtjänar nu att få lite uppmärksamhet här, så här i efterhand.

Samlingsskivor

-Har du ingen musik med lite ös i? Lite rock?
-Det är väl klart att jag har rock.
-Då menar jag inte Toto eller Scorpions!
Syrran springer upp för trappan för att kolla igenom skivsamlingen. Jag är hos henne för att julstäda a la som man gjorde förr. Hon kan inte själv, hon skyller på två whiplashskador.
-Här är en med en dödskalle på! Och några bokstäver, jag ser inte riktigt vad det står.
Det låter lovande och jag kikar upp för trappan.
-Dio. Det står Dio, Bitte. Men det blir bra, jag har inte lyssnat på Dio på evigheter.
-Här hittade jag något annat, Floorfiller Rock.

Ok, Floorfiller för mig är ett dansprogram som gick på TV3 för några år sen och som också lades ner för att det inte var speciellt bra. Det känns inte lovande. Bitte läser på baksidan, någon låt med Queen, Twisted Sister... Jag erkänner, jag hade fel, skivan känns lovande ändå.
Hinkar med vatten, en armé av diverse rengöringsmedel och Queen på högsta volym. Jag börjar med att skura taket. Jag väntar ivrigt på "We're not gonna take it" samtidigt som jag skurar fläkten. Med en tandborste och Cillt Bang får jag den att se ut som ny. Tro inte att jag är galen på något vis, men det var som riktig terapi att få gå in i alla små springor med tandborsten och gnugga bort skiten. Bakom spisen ska vi inte tala om. Det kändes jättebra att få spraya kemikalier och diskmedel, låta det verka och sen gnugga, gnugga, gnugga. Jag kunde stå ut med den dåliga musiken. Nu var det nån jävel som sjöng nåt med whiskey och mjölk, det var inte ens lite tokroligt på ett töntigt sätt. Bara fruktansvärt dåligt... Gubbrock.
Nya krafter igen när "Poison" ljudade ut och jag sjöng med, lite hackigt dock för jag skrubbade så att jag blev anfådd. Jag fick tillslut bläddra fram till Twisted Sister. Det är nog min themesong tror jag. Men jag kan ändå inte sluta fundera på varför samlingsskivor finns. Hur går det till?
Sitter det några kostymklädda på ett fult kontor, bestämmer att de ska ge ut en skiva med blandat. Tar med såna låtar som ingen lyssnar på för att det är riktig, jävla skitmusik och sen kastar man in två eller tre låtar som är riktigt bra. Dessa bra låtar får också göra reklam för hela skivan, dra lasset liksom. Fantastiskt, tänker kostymerna. Vi gör TV-reklam också, lite flames runt det snurrande skivfodralet och en basröst som talar om för tittarna att nu, äntligen är den här, skivan som alla väntat på. Alla rockfavoriter på en och samma skiva! Fantastiskt! Och så spelar vi samtidigt några sekunder från de bra låtarna. Så lurar vi alla! Muaha ha haaa!!!

Jag avskyr samlingsskivor, det är bara trams på. Inte ens att man skulle kunna upptäcka en ny grupp. Aldrig. Utfyllningslåtar som är värre än en b-sidas b-sida. Du undrar hur pyramiderna byggdes, jag undrar varför dessa finns. Inte pyramiderna alltså, utan de där samlingsskivorna med alla rocklåtar du behöver för en lyckad fest.
En av Scorpins hundratio tyska ballader skrålar ut i köket, hittar mitt hjärta och börjar förpesta det. Jag byter låt, hör applåder (inte i mitt huvud utan på skivan), snack och så en ny ballad.
Oh Lord, det är inte sant. Scorpions har gett ut en live-CD med deras finaste ballader.
-De är så himla bra!
Jag kan inte med att byta riktigt än. Tydligen gör detta märkliga band väldigt stort intryck på Bitte. Vi kan lyssna en låt då innan jag stänger av skiten.
"Dust in the wind", en otroligt fin liten sång.
-Den här är bra, men du ska höra den med Linkin Park! Han har sån känsla i rösten.
-De har de här med. En otroligt fin stämma.

Jag rattar in Bandit. Äntligen, rätt känsla i kroppen igen. Det går bättre med städningen (och terapin), när man kan skura panelväggar och sjunga med till "Hallowed be thy name".
Tack Iron Maiden.

Nu är Milton två

Nu äntligen är Milton två år, det tog några kalas men tredje gången gillt! Han är alltså inte åtta, tio eller tjugo längre, utan bara två år. Skönt. Idag firade vi tillsammans med Lina, Loke och Elis, Douglas, Billy, Joseph och Hector, käk, lek och tårta. Och ballonger. Konstigt nog har både jag och Lina utvecklat en fobi mot ballonger, de är obehagliga, men jag har varit stark. Jag har varit den utav oss som låtit barnen leka ballongerna och inte gömt mig i soffan. Loke lekte lyckligt med en ballong tills den gick sönder, då tog han en ny för att behålla euforin och när den gick sönder tog han en ny. Han kastade ballongerna upp i luften, klämde och tjöt av glädje. Det var först när han la sig på golvet med den pastellfärgade plastsaken som Lina gömde sig bakom alla kuddarna i soffan, Elis tryck tätt intill sig, och höll för öronen samtidigt som hon blundade hårt. Loke ligger alltså på golvet med ballongen under sig, fortfarande skrattandes och helt utan vetskapen om att den sprängs snart. När den gjorde det skrattade han så mycket som bara ett litet barn kan, tog en ny och la sig på den också.
Jag gömde resten av ballongerna.


Dagens tårta följer tidigare biltema, fast denna gång med en rondell och en Hummer. Smakerna har hela tiden varit densamma; vaniljcreme och mangomousse, fantastiskt gott! Ok, lite fusk med denna, den har ju en färdigkavlad marsipanbotten men jag tycker inte att man kan/ska begära så mycket utav mig...







Milton blev jätteglad för Duplodinosaurier från Douglas.

Ronny, Billy och Hector med Elis.

Imorgon ska jag fota honom i den nya Spidermandräkten och med den nya hästen som Loke valde. Tack allesammans för att ni var med och firade Milton och tack för alla fina paket!

Till Petter

Till Petter,

min käre vän, grädden skulle ju naturligtvis användas till tårtbak och tårtbak allena. Alltså ingen annan bak.

Kalas, andra sittningen

Vi har valt att inte ha ett kalas där alla är samlade under ett och samma tak på en och samma gång och sen få det överstökat. Jag träffar min familj väldigt sällan så för mig blir det lättare att dela upp. Dessutom skulle vi inte få plats. Det är skillnad när man har fest, då är det självklart att barrikadera sig på mattan i köket, hänga i klungor i hallen eller stå i vägen någonstans.

Idag, söndag, var det alltså dags för familjen på fars sida att fira Milton. Det börjar bli lite av en tradition att ställa klockan för att köpa vispgrädde, efter fyra timmars sömn ringer alltså klockan. Blosset hade slut på vispgrädde och jag undrar verkligen hur, men hur som så fick jag min grädde tillslut och Milton skeppades till faster Marie så att jag och Ronny kunde stressa livet ur oss än en gång. Vad gör man inte för sina barn?

Patrik, Veronica och Mickan. Bloggpose?



En Saab i lantmiljö, som taget ur en reklamfilm.
Jag vill bara poängtera att jag glittrat asfalten.

Alla fick plats runt bordet! Om man då tar i beräkning att jag och Ronny turades om med att sitta. Under middagen var det min och under fikan Ronnys tur. Inte alls krångligt!

Farbror Roger hjälpte Milton med paketöpp-ningen och dagen till ära gick det i Duplos tecken.

Baddare är mumma! Här i knät på Bettan som numera heter Elisabettan enligt Milton.

Det var roligt när vi tände ljusen på tårtan, sjöng och hurrade. Miltons blick vandrade sakta runt, han tittade noga på var och en när vi sjöng. Han såg väldigt konfunderad ut. Så fort jag portionerat ut tårtbitar började Milton, på kanten där han satt.
-Paket.

Han har fått smak för paket. Hela morgonen har han tjatat på mig, eller rättare sagt frågat väldigt snällt om det möjligtvis kanske fanns paket till honom någonstans. Fast han var sötast under frukosten. Jag och Ronny hade pratat väldigt mycket och livligt om dagens sysslor.
-Du måste hjälpa mig med tacopajen, Ronny.
-Jag hjälpa dig, säger Milton med ett leende.
-Åh, vad du är snäll!

När han var hos Marie hade han fått tag på hennes Luciatåg, en såndär dyr adventsljusstake. Han höll så fint i sladden och gick och drog den bakom sig.
-Men Milton, vad gör du? utbrister Marie. Så får du inte göra med mitt Luciatåg!
-Joo. Jag är jättesnäll.

Sen brände han sig på Veronicas plattång. Nej, han brände sig inte, han tog på den med tummen och upplevde värme. Kallt virat runt tummen, precis som sin mor. När han kom hem visade han stolt upp sitt finger, eller högertumme eller vänstertumme. Han hade glömt vilket utav det det var men ont hade han, jätteont.

-Du vet att ju mer jag tjatar desto mer får du massera.
-Mmm. Men vi ska snart gå och lägga oss.

Konversationen mellan mig och Ronny utspelas i realtid, jag vet inte riktigt vad han menar. Det vet nog inte han heller, han har bara lovat mig massage hela dagen och nu sitter han där, näsan i laptopen med ett kasst spel. Gå och lägga sig förresten... Jag har ju en tårta till att göra, det är ju kalas imorgon med. Ja, jag har vispgrädde, sluta tjata.

Kalas i dagarna tre

Igår, lördag, hade vi kalas för Milton med familjen på hans mors sida. Lotte och J.R. var också med, de tillhör familjen men om det är bra eller dåligt vet jag inte.
Det började i fredags. Jag upptäckte att jag hade satt på fel platta när jag kokade ägg och spenatsoppa. Inget så där schysst, coolt att jag sneglade på spisknappen och märkte det så, nej då. Jag tryckte tummen på ett spislock för att ta bort det. Efter tredje gradens brännskada och isbad i tre timmar har jag nu förlorat känseln i min stackars tumme. Innan känseln försvann vill jag bara tala om att det gjorde satans ont. Detta fanatstiska stuntnummer gjorde att vi förlorade några timmar som vi istället skulle ha spenderat på städ och pynt inför kalaset. Suck, ja, ja, det kunde ju ha varit värre...
På fredag kväll tar vi fram alla tillbehör till tårtan, klockan är elva på kvällen.
-Men du ska ha vispgrädde.
-Det går la lika bra med det här?
-Det vispas inte.
-Jo då.

Efter att ha stått och vispat matlagningsgrädde i tio minuter utan önskat resultat vill jag bara dö. Istället tar jag min tumme som är inlindad i en kall kökshanduk, dock fortfarande kvar på handen, och lägger mig på hallgolvet i fosterställning. Jag gråter inte, det är jag för arg för men det blev värre.

Lördag morgon, vi har ställt klockan. Ronny rusar ner till Blosset så fort de öppnat och köper tre deciliter vispgrädde. Fantastiskt. Tårtmakeriet startar och tar närmre tre timmar. Det blev inte så fint som jag tänkt mig, skönt att ingen vet vad jag hade för bild i huvudet, då vet de ju inte hur den egentligen skulle ha sett ut. Om Milton tyckte om den? Kanske om han hade fått en chans att se den. Födelsedagsbarnet bestämde sig för att nana precis när vi skulle till och fika.


Milton och jag gör tårtan. Eller rättare sagt, jag gör tårtan, Milton kavlar mjöl och äter sugarpaste.

Som tur var åt han inte upp all sugarpaste,
det räckte till en stadsmiljö. En stor tvåa som inte kan
misstolkas med en åtta och favoritbilen BMW.

Kusin Damien verkade dock
föredra Duplobilarna.

En Lotte, två mostrar, en Damien och ett stycke mormorsrygg.

Och så tillslut var kvällen till ända för Milton. Lätt hypad men ändå väldigt glad för sitt kalas, sina fina presenter och alla som lekte med honom.

Jag skulle under dagen ha åkt och handlat med pappa. Men eftersom jag var så illa tvungen att bränna tummen så hade jag en hel del att ta igen denna dag.
-Äh, jag åker med pappa och handlar efter kalaset istället.
Ronny instämde att det var det bästa eftersom min stressnivå var lite hög.

På lördag kväll är det alltså dags för att göra morgondagens tårta. Lotte höll mig sällskap med en flaska vin och verkade se fram emot att få vara med och tårta sig. Fram med bunkar, vispar, sugarpaste och färg; här ska skapas!
Det är fan inte sant. Gissa hur mycket grädde jag hade hemma? Just det, noll! Klockan är elva, affärerna är stängda och åter igen vill jag bara dö.

Nada

Idag har det hänt nada...

...Milton badade...

...sen kom Lina och Elis och hälsade på.

Marie kom också men det har jag ingen bild på...

2008*11*26

-Fyller du år idag Milton? Hur många år blir du då?

-Åtta.

-Nä, åtta? Du fyller ju två.

-Nääää mamma, snyftar han, åtta åååår!

Milton fyllde år igår. Vi skulle ha firat med pompa och ståt men den unge herrn hade drabbats av magsjuka så på kvällen blev det glassfika med farmor och farfar. Farmor hade dessutom under dagen tagit med Milton till en frisör, utan mamma och pappas vetskap eller godkännande... I vilket fall som helst så ser vi fram emot de kommande kalasen som ska hållas på lördag, söndag och måndag.

Vad hände egentligen i lördags?

Kära läsare,
detta inlägg är en förlängning till inlägget "Typiskt Ronny". Bra att veta ifall du inte skulle fatta något.

Nu har jag pratat med Marie. Hon berättade att hon kom upp i trappen och dörren stod öppen. Inte på vid gavel, men öppen. Och att det var tyst, helt knäpptyst. Obehagskänslor. Panik. Något är fel. Sådär som man kan känna. Hon vågade inte gå in. Hon bara såg framför sig hur Ronny och Milton låg där, dekapiterade eller värre. Kanske var förövaren kvar?
Jag är inte riktigt säker men jag tror att hon backade ner för trappan. Möter Larsa och Veronica, ingen vågar gå in. Ringer polisen.
-Ok, brukar det förekomma misshandel?
-Nej, men...
Polisen frågade lite grann och Marie undrade bara om vad man ska titta efter om brott begåtts.
-Hallå, jag vågar inte gå in!
-Okej, vi skickar en bil om vi har en ledig.
Tur att det inte hade hänt något för polisen har fortfarande inte dykt upp. Ledig bil, my ass!

De ringer på porttelefonen. Den låter för jävligt, den kan till och med väcka de döda.
-Ja?
-För helvette Ronny!!!

Ronny drar igen den öppna dörren utan att reflektera över att den var öppen. Sen möts han av sin syster, svåger och systerdotter som är redigt förbannade.
-Ronny, vad gör du?
Han ser helt förvirrad ut. Flummig. Iförd pyjamasbyxor och t-shirt står han i sin hall och bara glor.
-Men hallå, vad håller du på med? Vi har ringt i flera timmar och dörren var öppen...
-Katten? Var är katten?
-Katten?! Utbrister de tre. Här har vi varit oroliga och trott att ni legat döda eller skadade och du frågar om din jävla katt?!
Ronny fattar ingenting. Här står tre knäppskallar och gapar om något han inte förstår. Han och Milton har ju suttit och läst och snoozat sig lite, han har inte hört någon telefon. Arton missade samtal på hemtelefonen och tjugosju på mobilen. Till Ronnys försvar måste jag dock tillägga att hans mobil är sämst, alltså riktigt jäkla usel, men ändå...

Hur var det med dörren nu då? Varför var den öppen? Det är det ingen som vet. Jag är bara glad att Milton inte gick ut i trappen och slog ihjäl sig.

Ugnsbakade äpplen

Gott folk, här har ni:

Ingredienser

8 st äpplen, valfri sort

50 g valnötter

50 g mandelmassa

0.5 tsk kanel

40 g smör, rumsvarmt

Kolasås

1 dl vispgrädde

1 dl ljus sirap

0.5 dl strösocker

75 g smör

Gör så här
1. Sätt ugnen på 175 grader. Skölj och kärna ur äpplena.
2. Hacka valnötterna och riv mandelmassan. Rör ihop nöthack och mandelmassa med kanel och smör.
3. Smörj en ugnsfast form med smör och ställ äpplena med hålen uppåt.
4. Fyll hålen med nötmassan och sätt in äpplena i ugnen i 20-25 minuter. Titta till dem efter 20 minuter, för de ska inte stå så länge att de spricker.
5. Koka under tiden kolasåsen. Häll grädde och sirap i en kastrull och tillsätt socker samt smör.
Koka upp och låt sjuda under omrörning tills såsen tjocknar och blir ljusbrun.
6. Servera äpplena med kanelsemifreddo eller vaniljglass.

Nu vill jag bara säga två saker; vad i helsikke är kanelsemifreddo och Lina (eller den som känner sig manad); lägg till en kommentar/tips på nåt du gjorde, schysst.

Seans

I måndags var jag på seans med mamma och Ameena. Föreställ er att det är mörkt, alla är samlade kring ett stort, runt bord. Kandelabrar, spindelväv och mystiska ljud. Utanför de franska fönstren ser man hur det blixtrar till och en obehaglig kyla sveper in över oss...
Det var precis tvärtom. Det var jag, mamma, Ameena och 281 andra personer. Vi var på en plats som är så långt bort från familjen Addams hus man kan komma, vi var på Möllan. Vad är Möllan? Jo, Möllan är den plats där jag för tjugotre år sedan grät så hysteriskt när vi såg "Bambi" att vakten till slut fick komma, Möllan är alltså en gammal biograf i Folkets Hus, Mölndal. Där var vi, totalt 284 platser, alla utsålda, alla fulla med förväntan. Terry Evans. Jag säger bara, Terry Evans.

Jag måste dock säga att det förstörde stämningen en del när hans tolk översatte. Hon missade humorn men å andra sidan behövdes hon. Han pratar lite konstigt den där. Jag funderar på hur det är att bo i staden där han bor. Tänk er själva i kön på Konsum.
-Ursäkta att jag stör, jag brukar normalt sett inte... Men asså, har du kanske ett meddelande till mig?
Eller när man är på fest och stämningen dör för att alla vill ju att han ska säga något, en hälsning från den avlidne fastern, ett råd från andarna om i vilken riktning man ska gå, ja vad som helst!
Så är man där på festen, middagen, väntrummet och det blir en pinsam tystnad. Alla tänker det. Alla vill. Alla utan Terry.
Jag ville fråga honom massa saker. Vem var Jack the Ripper? Är det som i "Sjätte sinnet"? Hur många demoner har jag i mitt följe? Vad hände egentligen med dörren i lördags? Men jag tordes inte.
Man fick ställa en fråga om man ville, jag frågade hur det funkar med såna där andar, såna där guider som han hade pratat så mycket om under kvällen. Har man en sån hela tiden eller bara vid behov? Är det någon man känner? Hur får de en, är det ett lotteri där uppe?
-Det var många frågor.
-Jo men, välj en utav dem då.
Han berättade om hur det var för honom. Sen så fnittrade han lite.
-Är det ok om jag berättar vad de säger? De skämtar lite om dig.
-Öh, ok.
Jag kallsvettas.
-Det som ska göras imorgon vill du ha gjort igår.
Hans hand låtsats vara en raket som skenar iväg.
Hela dagen har jag frågat Ronny.
-Varför är inte det gjort?! Hur har du tänkt där? När? Varför är inte det fixat?!
Exakt hela dagen i olika varianter. Jag vet att Terry Evans, the Terry, syftar på mitt icke-existerande tålamod. Det stämmer, det vet ju varenda människa och tydligen ande. Det enda jag inte förstår är varför just det skulle vara så himla kul?

Men en sak som faktiskt var rolig var när Terry fick ett meddelande till någon. Han pejlade in en man som satt längre bak i publikhavet och mannen blev försedd med en mikrofon.
-Det är din pappa.
-Jaså? svarar mannen med en riktig basröst som lät nästintill overklig.
-Han är stolt över dig. Hur du har vänt ditt liv. Han är otroligt stolt.
-Ja, det var la kul att höra, fortsätter mannen på gôtebosska.
-Ha ha, han är nog en liten skämtare också. Han säger att han vet vart du gömt dina pengar.
-Säg det inte till min fru bara!
-Jag förstår inte riktigt men han pratar om kalsonger...
-Okaj.
-Han frågar hur det är med dina underbyxor?
-Jo, det e la bra, säger mannen lite förrvirrat.
-Din pappa säger att han är redo att ta emot dem på andra sidan nu! Ha ha, dags att köpa nya kanske?!
Nu bryter vi andra fullstänigt ihop av garv.
-Ha ha, ja, jag får la göra det kanske.
-Han skämtar om dig, får jag berätta?
-Okaj.
-Han säger att du inte riktigt tror på andar och andra sidan.
-Ja, det stämmer.
-Och att du ofta frågar om de kan höra dig.
-Jaa... skrattar mannen.
Terry Evans lyfter på ena benet, intar en position som gör det möjligt att lägga en brakskit och med hela sin kropp och mun gör han en väldigt imponerande imitaion av just en brakskit.
-Du frågar om andarna kan höra den?
Alla asgarvar hysteriskt.
-Ja, hoppas att det svarar på din fråga! De hör dig!

Söndag med vänner

-Ska vi åka hem till Loke och Elis?

-Nej.

-Ska vi hälsa på Lina och Petter då?

-Ja! Jippie!

I söndags var vi i Sjövik. Eller till och med i en förort till Sjövik, Östad. Där i ett mysigt, rött hus med snickareglädje i entrén och dragiga dörrar bor familjen Baldenäs/Johansson. Hur mysigt som helst. Loke blev helt till sig när vi kom, mest för att jag var där.

-Mimmi, Mimmi!

Men jag hann inte säga mer än hej förrän han tog Milton i handen och ledde in honom i lekrummet. Där i en målarbok visade han sina alster. Mycket färg över hela pappret precis som det ska vara. Milton verkade inte särskilt intresserad utan började vända på leksakerna istället.

Milton och Loke har alltid lekt bra med varandra, turats om och hjälpts åt. Ja, det har ju varit några bett här och var från vår son, men annars har det varit fövånansvärt bra. Tills idag.

Det enda de turades om att göra var att slå varandra. Bett, dra i håret, putta och knuffa undan.

När Loke inte fick knuffa undan Milton från boken vi läste tillsammans, gick han istället och ställde tillbaka den i bokhyllan och så höll det på. Det tråkiga var att Milton hämnades på något genom att måla med krita på högtalaren...

Den käraste ägodelen som Loke har är en traktor. En stor, jättefin traktor med släp. Ingen får pilla den eller ens titta på den, den är bara Lokes och ni kan ju själva föreställa er ljudnivån när Milton satte sig på den. Hur ska jag förklara? Ni vet hur heliga kor är för indier, vapen för amerikaner, pudding för engelsmän och ordning för tyskar? Om man lägger ihop allt det där tillsammans så kommer man inte ens i närheten av vad traktor med släpet är för Loke.

Men efter några timmar hände något mycket märkligt. Milton hittade traktorn igen, satte sig på den och Loke tittade på. Han gnydde och vred på sig lite grann, sen satte han sig på flaket.

-Sitta flaket.

Han satte sig glatt på flaket. Ingen vågade andas, inte ens pyttelilla Elis. Vi skyndade fram med våra kameror, ingen visste vad de skulle säga, tänk om man sa fel grej och förstörde den magiska händelsen?

Ja, jag vet, jag är en fantastisk fotograf. Men ni måste förstå att det handlade inte om att ta en fin bild på grabbarna med traktorn, utan det handlade om att ta en bild! Men här de i alla fall, Loke och Milton tillsammans.

Nej, det tar inte slut där. De turades sedan om att sitta på flaket. Halleluja!

Det värsta med att träffa någon som har en liten bebis är att man så väldigt gärna vill ha en själv. Elis är så himla söt och snäll. Jag har allvarliga planer på att ta honom men jag ska nog vänta tills han har ammat klart helt och hållet för han skriker så förfärligt när jag inte ger honom någon mat.

Ja, jag blev imponerad av hur fint Loke och Milton lekte till slut och hur stark Elis är för att vara så liten men det som fascinerade mig mest var när Lina gjorde ugnsbakade äpplen.

-Mmm, det är jag sugen på. Men hur gör man då?

Så brukar jag också säga, jag brukar också kolla upp recept. Men här blev jag riktigt imponerad och nästintill chockerad; hon gjorde det. Hon fyllde äpplen med mandelmassa och hasselnötter och när de var inne i ugnen fixade hon vaniljvisp och, håll i er nu -kolasås. Nej, inte såndär man köper, utan hemmagjord, egengjord. Jag visste inte ens att man kunde det.

-Jodå, lätt som en plätt, sa Ronny då. Man rör ner det här med det där och vispar si och så.

-Va? Har du gjort det förut?

-Ja, det är väl klart.

-Varför har du inte, under alla våra åtta år tillsammans, gjort det då?!

Typiskt Ronny

I lördags hände något spännande. Jag var på jobbet så jag kunde tyvärr inte delta men jag ska återberätta, det här är för typiskt Ronny.

Farmor och farfar ringer hem till oss på lördag förmiddag, inget svar. De ringer Ronnys mobil, "the number you have dialed is not in use". De ringer hem igen. Och igen. De provar Ronnys mobil några gånger till. De provar till och med från kompisens telefon, det kanske skulle fungera bättre men icke. De ringer hem igen. Jag har arton missade samtal på hemtelefonen. De ringer till Marie som kommer ner. Hon går upp för trappan i svalen, dörren står vidöppen. Panik. Vad kan ha hänt?! Något måste ju ha hänt! Nu ligger Ronny och Milton där inne, mördade, lemlästade. Panik. Hon springer ut och i korsningen Svangatan/Stockholmsgatan ringer hon till polisen.

Nu råder det lite olika versioner. Farmor säger att Marie var inne i lägenheten och ropade.
-Ronny! Milton! Hallå?
Inget svar. Panik, rädsla och samtal till polisen. Dörren stod ju faktiskt på vid gavel dessutom.
Ronny däremot, som var där, säger att det inte alls var så. Marie kom i trappan, såg hur dörren stod vid öppen och visste inte riktigt vad hon skulle finna därinne så hon ville inte gå in själv, ringer polisen och sen kommer Larsa (som är snickare). De ringer på porttelefonen.
-Ja?
-För helvette Ronny!!!

Jag har inte pratat med Marie än, måste göra det för jag måste få klarhet i vad som hände och framförallt var som hände med polisen. Det enda jag kan säga nu är att det är så typiskt Ronny att vara hemma med två döda telefoner och vänta på samtal.

Leka död

Milton har en ny lek eller snarare ett nytt statement kanske. Han spelar död. När vi ska gå upp för trapporna i svalen lägger han sig istället ner i en dramatisk pose.
-Men kom igen då, slarva inte i trappan!
-Död.
-Är du död?
-Ja.
-Ok, kan den döde Milton gå upp för trappan då?
-Räv.
-Ok, kan den döde räven gå upp för trappan så vi kommer in nån gång?
-Nej.

Milton hade introducerat "död" för Ronny redan dagen innan, när han skulle hämtas på dagis.
-Är det de stora barnen som leker så?
-Mmm.
-Hur dör man då?
Milton tar fram sin lilla hand och sträcker ut pekfingret.
-Skjut, skjut, skjut!
-Jaha ok, men hur låter man innan man dör då?
Milton sätter sig upp och tittar allvarligt på sin pappa. Sedan öppnar han munnen och ett knarrande, klagande ljud kommer, det håller på några sekunder och han lägger sig ner och blir tyst.
-Så pappa.

Idag när jag hämtade från dagis så gick vi till den lilla lekplatsen, vi var där en liten stund och petade på stenar. Han ville att jag skulle vända på dem.
-Snälla, kan du inte leka sånt med pappa istället? Han tycker om att vända på stenar, jag tycker om andra saker.
-Vända den! Hjälp mig...
Jag petar lite på en sten, låtsats att jag tar i.
-Oj, den är så himla tung Milton, det går inte.
-Tung den.
-Jaa, jättetung, kom nu så går vi.
-Död.
-Är du död nu?
Han sitter vid stenen och nickar.
-Ok, ska du följa med och köpa bröd då?
-Död!
-Ja, men du kan ju vara död i vagnen.
Han ställer sig upp, wow vad lätt det gick! Sen går han några steg och lägger sig i en lövhög.
-Död...
-Ja ok, Milton, du är död. Men jag är inte det och jag vill köpa bröd, kom nu!
Han gör det där ljudet, påminner om en plågad zombie.
-Vet du vad Milton, du är bäst. Jag älskar dig!
-Också älska.
-Älskar du mig?
-Nä, Milton.
-Älskar du dig själv menar du?
-Mmm. Och mamma pappa.
-Vad go du är, kom nu Miltis så går vi.
Han ligger kvar i sin lövhög och blickar mot himlen. Funderar han på Döden på riktigt?
Jag kan inte annat än att bara stå där och le, han är inte riktigt normal men han är min.

Rätt så gulligt

-Tar du det eller?
Klockan är fyra på morgonen och Ronny frågar snällt om jag har lust att gå upp och fixa en nenne till Milton.
-Nä, säger Milton som nu står vid min sida av sängen. Mamma ligga där, pappa göra.
-Ja, du hörde din son, det är bara att gå upp.
-Natt mamma!
Milton klappar mig på kinden och hans ansikte är två centimeter ifrån mitt, sedan springer han ut till sin pappa som står i köket och kokar vatten.
-Men du behöver inte säga förlåt, varför gjorde du det?
-Nää, natt!
-Du har ju inte gjort någonting, fortsätter Ronny.
-Nää, natt mamma!
-Men lille plutten, inte ska du väl be om ursäkt för...
-NATT! HAN SA GOD NATT OCH INTE FÖRLÅÅÅÅT!
-Jaså jaha, jag trodde att du sa förlåt... Ja men det var ju rätt så gulligt att du sa god natt till din mamma.
-Mmm, natt mamma.

Jag och Ronny och Billy

Jag, Ronny och Billy valde att slå ihop våra födelsedagar till en och ha fest hos Billy, vilket vi också hade i lördags. Eller njae, det blev jag och Billy för Ronny hade fått magras, när den andre personen jag sa det till frågade om det var en hund, skrek Kamshad ut till alla att det var diarré. Det gillar jag mest med Kamshad, han håller på etiketten.




Billy och jag. Nej, vi har inte pluggat ihop, han har inte knegat på Domus...




Matti och Joseph är övertygande rockers.

Mylyn och Kamshad.

Jag och Kamshad hade, som vanligt, intressanta samtal. Det hela började med att jag föreslog synkroniserad simning som aktivitet för Khazars födelsedag. Hur som så har jag uppfunnit en ny sport, synkroniserad boxning.

Douglas och Helen är inte övertygade rockers.

Rosa strumpor med silverglittriga robotar var vad jag hade på mig, de snyggaste strumporna i världshistorien. Därför visar jag nu Hectors strumpa, jag vet inte varför han fotade den.


El mariachi.

Milton och Loke och Elis

Loke är Miltons bästa vän. Med tanke på alla bett Loke får så är det ett under att han inte börja skrika hysteriskt så fort han får syn på Milton, de leker trots allt väldigt bra ihop.

Loke läser "Max nalle"

Elis var inte alls intresserad av Loke och Miltons konsert. Hur han kunde sova genom den rockigaste xylofonversionen av "lilla snigel" är ofattbart. De stora pojkarna har alltså varsin xylofon och varsin verson av "lilla snigel" och ändå sover han så sockersött, lille Elis.

Jag har funderat på en sak. Det finns ju såna där konstiga föräldrar som tejpar upp lappar på ytterdörren som informerar oss andra om att deras bebis sover, såna som börjar viska så fort lille Per somnat och som förväntar sig att alla ska göra likadant. Såna där som blir så otroligt deffensiva när man frågar om det inte är bättre att bebisen hör lite ljud, stänger av telefonen och all kontakt med omvärlden och är fullt nöjda med att tassa omkring på tå om man nu nödvändigtvis måste gå någonstans och om man nu går på toa så Gud nåde den som spolar! Mammor och pappor som ifrågasätter brevbärare, är det verkligen så klokt av dem att slänga ner posten? Kan de inte bara lägga den under dörrmattan, ska det behöva vara så svårt? Det finns minst en i varje familj så jag vet att ni vet precis vad jag menar. Det jag funderar på är varför de aldrig är såna med barn numero två? Hur kommer det sig att numero två är omringad av ljud och oljud och, håll i er nu, fortfarande kan sova?

fotograf Baldenäs

Jag älskar nyheterna, att titta på nyheterna. Det vrider sig i magen, klump i halsen, ögonen tåras och det hugger i hjärtat. All denna misär, allt elände, alla oskyldiga människor... Barnarbete. Barnsoldater. Barnslavar. Trafficking. Svält. Misär. Tortyr.

Då är det så himla skönt att precis innan nyheterna tar slut, att dessa seriösa journalister tar sig trettio sekunder för att döva min smärta. De berättar om den första maskrosen, den första färskpotatisen. Ja, nu ska man inte vara ledsen längre, den svenska jordgubben har anlänt!

Jag tänkte köra lite samma grej här. Efter regn kommer solsken och nu lägger jag upp en finfin bild på Milton, tagen av fotograf Baldenäs. Tack Lina för att du gör så att det känns bra.

Du barfota barn i livet

-Nej, jag vill inte bo i ett arbetarklassområde. Jag hatar arbetarklass! Jag vill bo med medelklassen i ett villaområde där alla är snälla och gulliga mot varandra!
Öh...
-Där det inte finns våldtäkter eller rån!
Öh...

Killar i blåställ som lägger om taken på de engelska radhusen på Gustavsgatan, radion är på och spelar högt. POD, "Alive". Det har regnat och blåst hela dagen och nu, precis nu, skiner solen och jag blir glad, rak i ryggen sjunger jag med; and I, I feel so alive...
Jag tar av mig skorna och kliver in på dagis. I kapprummet ser jag att de lappar jag satt upp är borta, alla utan två. När jag går in har barnen precis ätit klart sina mellanmål och fröken går och sopar upp halvtuggade paprikaskivor från golvet.
-Min mamma kommer!
Milton skiner upp och upprepar samma mening flera gånger. Han är riktigt glad.
-Hej! Har det varit en bra dag? Gick fotograferingen bra?
-Ja, det gick jättebra, svarar fröken med en förvånad röst.
-Är det någon som har hört av sig om skorna?
-Nej, jag har hört mig för också men...

Tja!
Miltons nya vinterskor är sedan torsdag spårlöst försvunna. Det är sånadär jätteoriginella som alla barn tycks ha; svarta med vit päls i.
Har de förväxlats eller följt med av misstag?
Ring oss om du ser dem :)
Strlk 24, märket Rådis.
Tack!
/Mimmi och Ronny

Jag ritade t.o.m. små skoavtryck och frågetecken på varenda jävla lapp som jag hängde på barnens fack i fredags. Han fick ha sina nya skor en dag innan de försvann. Försvann och försvann... stals!
Nä, de var inte namnade men vad fan spelar det för roll?! Man namnar ju för att de inte ska förväxlas av dagispersonalen inte för att visa att objektet har en ägare!
När han började där så köpte jag två par gummistövlar, så han kunde ha både där och hemma. Plötsligt så har han inga där, de är puts väck. De måste ju vara hemma nånstans, eller hos farmor... Men ack, de gröna ödlegummistövlarna har fått ny ägare. Samma ägare har med största sannolikhet även ett par nya vinterskor, om det inte finns två tjyvar det vill säga.

Jag kan inte låta bli att tänka på det telefonsamtal jag hade med min syster för ett tag sedan, om hennes utspel angående arbetarklass. Att hon gör allting till en klassfråga där all ondska uppstår från arbetarna och socialgrupp 3, som tycks vara hennes nya favoritord. Min avsikt nu är inte att göra detta till en klassfråga men hennes inskränkthet gör sig påmind. Nä, Gud bevare att det skulle vara någon från medelklassen som stulit Miltons stövlar och skor! Och hur fan ska jag ha råd med annat om jag måste köpa nya stövlar en gång i veckan för att nån jävla medelklassare inte har råd med hyfs?! Va fan, stjäl lite moral istället om du nu inte har vett till annat!
Jag är så fruktansvärt jävla förbannad!

När jag blundar ser jag Hasse Aro, han ser allvarlig ut och har fula glasögon. Han låter nästan som en nyhetsankare när han med sin allvarliga röst förklarar att ett par vinterskor försvunnit från ett medelklassområde. En kvinnoröst hörs i ett nytt klipp där de visar bilder på skorna. Det är en bild på Milton, det zoomas in på skorna och sen ett nytt klipp. Något som ser ut som en katalogbild på skorna och kvinnorösten berättar i vilka butiker man kan hitta sådana.
-Har du sett någon eller har du misstankar om att ett brott har begåtts... manar Hasse.
Leif G.W. skruvar lite på sig och skrockar lite när han blir utfrågad av Hasse.
-Ja, för att svara på din fråga, säger han med sin släpiga röst, så är det faktiskt så att det finns tjuvar överallt.
-Men det här är ju ett medelklassområde!
-Jo vars, skrockar han och slår armarna i kors. Men tjuvar finns det ju överallt va och...
-Kände förövaren offret?
-Eftersom ingenting annat blev stulet utan bara skorna så tyder det på att det är gjort av en person, alltså att det inte är någon liga eller liknande, utan en person som kände offret mycket väl.
-Det har kommit ett sms här, det är många som undrar om Milton kommer att få tillbaka sina skor?
-Statistiken säger ju nittionio procent. Alltså, fortsätter han på sin släpiga stockholmska, till nittionio procent kommer dessa skor att förbli stöldgods.
Han knäpper sina händer bakom nacken och lutar sig mot ryggstödet.
-Ja, tack för det Leif.


Är det för övrigt någon som ser Miltons skor någonstans eller på någon för den delen, så ta dem. För det verkar som att det är så det går till här i Bagaregården.

Onsdag, morgon

-Aja baja, Bummut. Inte kattmat. Inte äta. Äckligt!
-Men hon får ju äta den.
-Nää! Äckligt!
Han blir jättearg på riktigt och jättesur. Jag känner hur frustrationen byggs upp i hans lilla kropp med hans ännu mindre vokabulär som resulterar i gråt. Jag bär honom på armen och han gräver ner sitt huvud i min axel för att kväva sin ilska.
-Men Jum Jum är ju en katt, hon får äta den, det är hennes mat.
-Mmm. Milton också.
Nu pratar han glatt och lugnt. Wierdo.

När vi sen ska gå till dagis står han vid dörren. Jag slänger på mig min jacka och gräver lite i fickorna.
-Har jag glömt nåt?
-Nycklar.
-Nä, de finns här... Mobilen!
Jag rotar runt lite till.
-Leta.
Plötsligt hamnar jag i nuet. När jag undrade om jag hade glömt nåt så checkade jag bara högt och nu är han i köket och letar efter min mobil, helt fantastiskt.
-Jag har den, den var i sovrummet.
-Bra.
-Nu skrämmer du mig.
-Buuuuooou. Spöke.
-Du är weird på riktigt, du vet det va?

Parlamentet

Min diskmaskin trudeluttar lite när den är klar och istället för att fatta att det var det jag hörde, så började jag leta efter en bildskärm då jag trodde att det var "tips från coachen". Sorgligt.

Stjärnor på is

Vi sitter hela familjen i soffan med mormor och Ameena och tittar på "Stjärnor på is". Milton vill leka och blir putt när han inte får gehör så han ställer sig framför tv:n.
-Milton, du får flytta på dig. Vi ser inget!
Mormor blir lätt hysterisk. Han vänder sig om och tittar på oss. Mormor viftar med händerna, gestikulerar som en trafikpolis. Han tittar lite förvånat på oss men kommer på vad det är som bör göras och det som hans samvete guidar honom till. Han stänger sonika av tv:n.
-Såå.
Vi kan ju inte göra annat än att skratta men innan jag får fram en papperspåse som mormor kan andas i sätter Ronny på tv:n igen och räddar sin svärmor från en hjärtattack.
-Kom Milton, säger hon och han sätter sig i hennes knä. Vi tittar på nåt åk och Milton spärrar upp sina ögon.
-Kolla, rumpa där!
-Vems rumpa kollar du på då?
-Tantens.

Vår nya tideräkning och lite till

Idag var jag och Ronny på stan. Bara gick och höll varandra i handen och skrotade, skrattade och drack kaffe.

-Vet du hur det känns nu? Exakt nu? Precis som innan Milton.

-Mmm.

-När vi bara gjorde sånt här hela dagarna.

-Mmm. Jag hör på Ronnys mmm att han opponerar sig lite fast jag är osäker på vad. Är det att vi egentligen inte alls gjorde sånt här hela dagarna innan Milton eller är det att jag refererar till den tiden som "innan Milton". Jag har gjort det till ett helt nytt tidsbegrepp. Innan och efter Milton. Jag vet hur det låter för någon läsare som är väldigt extrem. Det låter som att jag inte älskar mitt barn och hela tiden saknar det som var Innan Milton. För att säga att det inte är sant tänker jag nu skriva om Milton.

Vi hämtade honom klockan femton på dagis idag och trots att vi bara bor ett stenkast därifrån tog det en timma att komma hem. Precis utanför dagis finns ett kastanjeträd.

-Vi plockar kastanjer som jag kan ta med till jobbet.

Jag ser bara blöta löv och ruttna skal, drar lite pliktskyldigt med skospetsen i gräset.

-Det finns inga kastanjer, säger Ronny och böjer sig ner och petar med fingrarna i en blöt lövhög.

-Vi går då.

-Nej, jag letar efter tusenfotingar.

Innan jag hinner säga något så har han fått med sig Milton. Fan.

-Kom, vi letar någon annan stans.

Vi går till en liten lekplats istället.

-Vill du gunga?

-Nä mamma, svarar Milton och skakar på huvudet. Sen tar han mig i handen.

-Kom mamma. Pappa letar mask.

Fan.

De vände på några stenar här och var men hittade ingenting. Jag nöjde mig med av vara väskbärare på avstånd. Sist jag var med bredvid vände Ronny på en sten med en miljard panikslagna kackerlackor som Ronny envisas med att kalla gråsuggor. Tillslut så vände de på en sten med lite av varje, han och Milton kände sig nöjda med dagens fångst och vi kunde gå balansgång längs sandlådan istället.

När vi sedan var på väg hem tar Milton sig för magen och hukar. Han tittar på oss och ställer sig upp, kväker och sätter sig på huk igen. Sedan går han lite konstigt, fortfarande hållandes över magen och kväkande.
-Åh, har vi en liten groda här? säger jag och kväker.
-Så mamma, säger han och stannar. Han tittar allvarligt på mig och sätter sig på huk igen och kväker. Jag gör som han säger men han rättar mig. Jag hukar inte tillräckligt.

-Jag är en mammagroda och du är ett grodbarn.

-Nää, höna.

Ryggen är böjd i nittio grader och han böjer lite lätt på knäna, händerna dras upp mot bröstet för att vara vingar och han kacklar.

Här är Milton en konstig höna enligt honom själv. Det konstiga är nog att armarna står rakt upp i luften istället för att brukas som vanliga, normala vingar. Men jag är inte riktigt säker. Han är underbar.

Här har han hittat lite siffror på ett elskåp. Favoritsiffrorna åtta och nio är med.
-Kolla, många nior.
-Ja, det har du rätt i. Två stycken!
Han är underbar.

Kaffe

-Vad är det för smak på pinup-läsken?
Det är svårt att höra den korta baristans svar när han mumlar som han gör. Jag hinner uppfatta pepparmint, nåt med bitter, nåt med bitter och nåt till med bitter. Han stannar upp och tillägger jordgubb/grape. Bra, för jag gillar inte bitter.
-Jag tar en sån då.
-Jag tror dom är slut.
Typiskt.
-Nej, det var dom inte, säger han och tar fram en rosa flaska med en femtiotals pinuppa på. Hans kvinnliga kollega bakom honom påpekar att jag nog skulle föredra en kall och dom är slut.
Typiskt. Lite motvilligt ställer han tillbaka flaskan med ljummen läsk. Vad tar han mig för?
Jag tittar på tavlan med snygga kaffenamn. Jag är jättetörstig och skulle bara vilja ha nåt kallt.
-Ok, jag tar en frappé istället.
-Detgårinteförismaskinenärtrasig. Antingen så pratar han alltid så här fort eller så är det sjuttiotusende gången han säger det här idag och klockan är bara ett.
-Ok, jag tar en scr-aaa-tti... Det var svårt att uttala och jag fick inte ens chansen för han avbröt mig. Han sa, vad det nu hette, väldigt snabbt. Nu skryter han med sin italienska, på en stor och ful lapp skriver han "du kan inte ditt kaffe" på min näsa.
-Ok, jag tar en sån då.
-Detgårinteförismaskinenärtrasig. Nu betonar han verkligen ismaskin.
-Ge mig en latte då.
Han nickar och tittar på Ronny.
-En americano.
Han nickar mot Ronny och sen mot sin kvinnliga kollega som står redo vid den brötiga kaffemaskinen. Jag gillar verkligen inte sättet han nickat på till Ronny, sådär gillande. Är det bara för att beställde korrekt? Vem tror han att han är egentligen, Soup Nazi eller?!
-Det blir fyrtifem.
På disken trängs våra koppar med roliga fejksockerförpackningar och honung. Varför har dom honung när de inte serverar te? Det är uppradat på längden och tvären med snygga flaskor och kitchiga små kakor, dahlior i lila plast som står i vatten. Det är snyggt. Inte dahliorna men allt det andra. Vi hade lika väl kunnat vara på nån bakgata i Havanna. Ronny tar sin kopp och baristan har tagit nya beställningar. Han tittar på mig när jag bara står kvar utan att röra mitt glas med perfekt skum. Han behöver den lilla ytan till de nya, korrekt beställda kaffenamnen.
-Min växel tack.
Där, precis då sprack hans fasad. I exakt två nanosekunder var han inte längre den coola baristan som basade över kundernas kaffebeställningar. Han var mänsklig och hade gjort ett misstag. Det gladde mig i exakt fyra nanosekunder. Fan vad snabb han var att ge mig min växel.

Eken är död

Ronnys ek är död. Synd att säga ek för det var ju egentligen bara ett litet ollon med en liten grön svans. Men vi gav den ett namn, Eken, i hopp om att det skulle förbättra chanserna till överlevnad. Vi gav den kärlek och vårdade den ömt. Ljumma vattenstrålar och på en mjuk bädd av den finaste jorden som går att köpa för pengar, i ett kopp för värmeljus med vita medaljonger på. Där låg Eken tryggt med ljus som flödade in genom köksfönstret. Men vad var det som hände? Vad gick snett? Kan det verkligen vara så enkelt att man måste visa att man bryr sig i mer än två dagar? Har ett ekollon den makten att ställa sådana ultimatum?
Det och mycket annat kan jag inte svara på. Ville bara säga att för er som undrar -Eken är död.

Jag är godheten personifierad

Jag är godheten personifierad, borde bli kanoniserad. Tänk vad glad man kan göra någon genom att inte använda sig av deras bloggserver! Försökte för ett tag sedan att starta en blogg på bloggspot.se, när jag säger försökte så menar jag att jag var där inne fem gånger om dagen och försökte starta en blogg, uppenbarligen utan resultat vilket jag också ifrågasatte bloggspot.se.
Nedan följer mailhistorik om ämnet och för att du som läsare inte ska missa det bästa så har jag för säkerhets skull kursiverat det stycket.


Date: Thu, 16 Oct 2008 16:47:09 +0200 From: support@bloggspot.se To: m_uden@hotmail.com Subject: Hejsan Mimmi!
Hejsan Mimmi, Jag uppmärksammade precis att du lämnat en kommentar i en av nyheterna. Vi läser normalt inte av nyheterna då det är allt för tidskrävande just nu. Vi brukar föredra att folk mailar oss. Mail är det absolut snabbaste alternativet att få hjälp. Just nu är registreringsfunktionen låst eftersom vi kommer genomföra en serverflytt inom en snar framtid. Om du mot förmodan fortfarande vill registrera dig så kan vi göra ett undantag och hjälpa dig med detta. Återkom till mig om du vill registrera dig så skapar jag en användare och blogg till dig manuellt. Informationen jag skulle behöva av dig är så fall:
Användarnamn:
E-Mail:
Bloggnamn:
Ett temporärt lösenord kommer genereras och mailas till dig. Detta kan du enkelt byta från kontrollpanelen som du kommer få behörighet till.
Mvh, Alexander Borg, bloggspot

Marriam Udén skrev:
Hejsan! Jag bugar och tackar för vänligheten och att ni är så hjälpsamma i frågan om min nya blogg! Jag lyckades lösa det genom att gå in på en kompis nya blogg och på så sätt skapa en själv (försökt detta tidigare utan resultat). Vill bara tala om att när jag gjorde det så var det ändå mission impossible enligt "mainsidan". Det var ett tag sen nu, så jag antar att allt ändå är löst nu. Har du inget bättre för dig är du välkommen att besöka min blogg ;)novemberfamiljen.blogspot.com
Tack igen för servicen, jag blev jätteförvånad men desto gladare :D
Ha en kanondag! /Mimmi

Date: Wed, 22 Oct 2008 12:33:56 +0200 From: support@bloggspot.se To: m_uden@hotmail.com Subject: Re: Hejsan Mimmi!
Hejsan Marriam, Kul att det löste sig för dig. Dock lite synd att du valde våra konkurrenter, blogspot.com. Har du fler frågor så tveka inte och maila oss.
Mvh, Alexander Borg, Bloggspot

Marriam Udén skrev: OJ! Det blev ju lite tokigt... Ville bara säga att jag är förvånad över er service, verkligen oväntat och väldigt trevligt! När jag skaffar ny blogg så kommer det att definitivt bli hos er :) Beröm alla dina kolleger från mig, kan vara skönt att få höra lite uppskattning också och ni verkar ju göra ett bra jobb (trots att starta ny blogg-funktion var nere), ja men du förstår nog vart jag vill komma ;) Ha en strålande dag! /Marriam


Hejsan Marriam, Dina ord värmer verkligen. Det är inte var dag man får höra något sådant.Det är inte ett av tio mail som man får sådan beröm. Jag hoppas verkligen att vi får se dig som användare av bloggspot.se någon gång i framtiden.Vi har väldigt många nya funktioner på gång som förhoppningsvis kommer uppskattas. Många tack för allt. Det är folk som du som gör att man älskar sitt jobb. Mvh,Alexander Borg, Bloggspot

Vad som göms i snö...

Följande samtal utfördes för några månader sedan:
-A, det är Mimmi.
-Hej, det är Dogge, hoppas att du inte gått och lagt dig. Jag ville bara säga att jag glömde en påse hos er, jag har en matlåda däri så om du har lust att bara kasta in den i frysen så vore det schysst.
-Ok, nema problema.

-Ronny, Dogge glömde en påse här med sin matlåda i, kasta in den i frysen då.
-Ok.

I lördags hade vi en liten gathering här. Det blev sent. Alla blev hungriga. Ronny sa att det fanns vegetariskt i frysen om någon ville ha.
-Just det, säger Dogge. Jag har ju en matlåda här! Festaostpaj!
Döm av allas förvåning när Ronny tog fram påsen, han hade lagt in HELA påsen i frysen! Va, det är ju inte roligt, tänker du. Näe, det kanske det inte är men hade du varit här så hade du också skrattat när Ronny plockade ut matlådan, en katalog och en sladd! Pajen åts upp, katalogen tinade och blev bläddrad och vad som hände med sladden vet jag inte.

Världens finaste komplimang

-Va? Vad säger du?
Klockan är sex på morgonen, Milton har tänt min lampa och står vid min säng. Gång på gång säger han någonting men jag förstår inte vad. Varje gång jag ber honom upprepa suckar han och himlar med ögonen.
-Jaha, men jag förstår inte vad du säger...
-Beba baaba.
-Peter Parker? Vad är det med honom?
-Nej! säger han åtföljt av ett stamp i golvet och en suck. Han tar ett djupt andetag och försöker igen, denna gången säger han det långsamt.
-Bäst i världen, min mamma.
Jag sätter mig blixtsnabbt upp och bara, jaa, hur man nu ser ut när man fått världens finaste komplimang. Till och med att skriva ner det är svårt, jag finner inga ord som kan beskriva denna överraskning! Det spränger i bröstet och snurrar i huvudet. När jag tittar på honom ser han nästan lite förlägen ut och fäller ner sin blick. Tydligen så ser man väldigt konstig ut. Jag lyfter upp honom i knät och kramar honom så hårt jag bara kan.
-Tycker du mamma är bäst i världen?
-Mmm.

Tell me why I don't like mondays

Dörren är låst, alla lampor är släckta och det är bara ljudet av maskinerna som hörs. Jag har gått ner till tvättstugan för att slänga in en maskin. Novemberregn i kombination med de smutsiga fönstren släpper trots allt in tillräckligt med ljus ändå för att man ska kunna urskilja maskinens startknapp, det räcker för mig.
-Jäklar vad du skräms!
-Vaddå?
-Jag trodde inte att det var någon här, det var låst och släckt.
-Jaha, svarar grannen, på ett sätt som får vem som helst att förstå att hon inte förstår hur man kom fram till den slutsatsen.
-Jag är inte skum, fortsätter hon.
-Varför tänder du inte lampan då?
-Det är ju ljust ute, säger hon och stirrar på mig. Jag är rädd.
Hon står och viker lakan, praktikst taget i torkskåpet. Allt jag behöver göra är att putta in henne och stänga dörren.
När jag startat maskinen säger hon att jag kan ta en av hennes, hon använder den ändå inte.
Jag borde, för vi har en hel del tvätt men jag orkar faktiskt inte springa i tvättstugan idag. Det nöjet spar vi.

När jag varit hemma en stund ringer det på dörren. Jag blir nästan lite rädd, kikar i nyckelhålet och blir rädd. Det står en pojke där, en pojke i sexan behöver min hjälp, mitt på dan har han ringt på min dörr. Tusen scenarion i huvudet och jag öppnar. Det är ingen pojke i sexan, det är grannen. Hon är i femtioårs åldern, kortare än jag och det blonda håret försöker nog efterlikna den äldre generationes tama, kultursvältfödda, misslyckade försök till en Eton-frisyr. Blå gummistövlar, glasögon. Inget fel på gummistövlar och glasögon, vare sig ihop eller isär men vad värre är, det värsta av det värsta -dialekten. Hon talar långsamt, inte sävligt, utan bara långsamt och jobbigt, ungefär sådär som man gör i ÖREBRO! Asså, jag har haft att göra med denna dam förut, hon är inte den trevligaste och det hjälper verkligen inte att hon pratar som hon gör -tvärtom, det bara förvärrar! Jag är Fredrik Lindström och jag ska putsa kikarglaset.
-Det kommer inget vatten i din maskin.
-Va? Oj, öh...
-Din tvätt åker runt i maskinen utan vatten. Du får starta om den på ett annat program.
-Öh...Hur avbryter man ett pågående program då?
-Jag följer med och visar.
-Gud va gulligt!
Ok, jag kanske skäms lite då. Jag kanske dömer för snabbt, det jag baserat mina åsikter på har nog bara varit helt missförstådda omständigheter.
När jag stänger dörren säger hon något som gör att jag inte känner mig dum längre.
-Var är din unge då?
Jag avskyr ordet unge, säg det om du vill om dina avkolmingar, men inte om mitt barn.

I tvättstugan så visar hon hur man stänger av maskinen. Jag tackar igen för att hon ändå var schysst och sa till och visade hur man avbröt programmet.
-Problemet är att du tvättar i nittiofem.
-Va?
-Ja, du tvättar ju i nittiofem, nu låter hon arg. Det behövs inte.
-Men jag ville tvätta i nittiofem.
-Men det behövs ju inte! Och där finns ju inget vatten. Jag tvättar alltid på det här, det blir rent. Hennes finger snurrar runt på C- och D-programmen. Jag förstår inte varför man ska tvätta på dessa. Nu pekar hon på A och B.
-Vikten. Nu är det min tur att peka. Jag pekar på den megastora tavlan ovanför tvättmaskinen.
Där står det om de olika programmen, hur lång tid de tar, för vilken typ av tvätt de är ämnade för och vikten. Vad din tvätt väger. Det står klart och tydligt i tabeller. Går ej att missförstå eller missa.
-Jaha... Hon nästan viskar fram det.
Ha! Det var någonting denna paragrafryttare inte visste!
-Men du behöver inte tvätta på nittiofem, fortsätter hon.
-Jag ville det.
-Jag tror att de har strypt vattnet.
Med "de" så menar hon Poseidon.
-Tror du inte att de skulle ha strypt vattentillförseln på samtliga program i såna fall?
-Nej. Nittiofemman är den som tar längst tid.
Gud, ge mig styrka.
-Det är precis som med toaletterna. Där ströp de vattnet.
-Jaså, det har jag inte märkt.
Hon stirrar igen. Nu är hon sur.
-Hur länge har du bott här då?
-Ett och ett halvt år.
-Ja, det här var för längesedan. Många år sen. Då hade vi tolv liter och nu har vi sex liter.
Gud, snälla ge mig styrka.
-Måhända, men det låter ändå löjligt att de skulle strypa vattnet för nittiofemman.
-Karlar, vad bryr dom sig om det?
-Det är 2008, jag har svårt att tänka mig att nån karl skulle strypa vattnet till JUST nittiofemman på akutmaskinen för att det kanske skulle reta någon av det motsatta könet. Hon muttrar något jag inte hör. En tredje granne kommer in och blir väl informerad medan jag startar om min maskin.
-Nu krånglar den här också! säger hon till den tredje.
-Också?
-Ja, min maskin där funkar inte. Den bara sprutar vatten överallt. Hon blir riktigt arg och fortsätter med att säga att det här minsann var sista gången hon tvättar på en måndag, för så här är det på måndagar.
-Vänta lite nu, var inte det där den maskinen du erbjöd mig att använda?
-Jo. Hon tittar på mig sådär konstigt igen.

Höstskörd

Milton kom hem med en påse full med kastanjer, löv, grenar och stenar. Han har varit så gullig och plockat till sin mamma, det kan man ju inte bara slänga! Ok, stenarna och grenarna åkte, nån måtta får det ju vara.

Ronnys nya skötebarn. Ett ekollon som börjat gro.

Höst i Slottskogen

Höst i Slottskogen

Tidigare i veckan, när det var en såndär härlig, krispig oktoberdag, var Ronny och Milton i Slottskogen och härjade. Det blev en mängd fina bilder men eftersom jag aldrig fick tummen ur att skriva något om det då, så tänker jag inte göra det nu heller. Bara visa den här bilden.

Igår

Igår kom farmor och farfar och hälsade på. Vi gick på loppis/hantverksmässa i Nykterhetshuset på Stockholmsgatan. Det är lördag förmiddag och jag plattar håret för att gå på loppis/hantverksmässa i Nykterhetshuset på Stockholmsgatan. Nåt känns fel.
Anywho, en tant höll på att få hjärtinfarkt när Ronny visade Milton en liten ask med färg- och storlekskoordinerade knappar. Milton tog upp två små vita knappar, tittade på dem och la tillbaka dem i sitt rätta fack. Då fick hon färgen tillbaka. Tänk om hon faktiskt hade dött om han la dem i stora-gröna-knappar-facket?
Jag köpte en fin väska för trettio kronor. Tanten som sålde den berättade att den var gjord av hennes svärmor, hon gjorde alltid såna och gav bort. Först så sydde hon själva väskan, sen så virkade hon ett överdrag och satte dit två bambuhandtag. Jag gillar genuint handarbete, särskilt när det kostar trettio spänn, jag skämdes nästan. Så lite pengar för någonting någon har gjort med kärlek. Fast hon blev rätt så sur tanten, när jag sa att jag skulle byta ut bambuhandtagen.
Alla intänkter skulle gå till Världens Barn, en tredje tant upplyste oss om det. Hon stod vid ett litet bord med en massa krams.
-Vill ni inte köpa plåster för en tia? frågade hon och höll upp en bössa.
Milton började gråta. Ronny försökte förklara att han inte behövde sätta på sig något plåster, tanten log och tittade på Milton. Hon räckte fram ett plåster och nu började Milton skrika.
-Tack, men vi ska nog inte ha plåster, du får pengar ändå, sa jag och slängde ner några mynt i bössan.
-Jo, men ta ett plåster här!
-Nej tack, det är bra så.
-Men nåt ska ni väl ha med er? Hennes väninna log och räckte fram, om möjligt, den fulaste porslinsskålen i hela världen.
-Nej tack, det är bra så. Vi skyndade oss därifrån.

Persona non grata

Idag är jag persona non grata, för mig själv alltså. Jag skulle kunna skriva om hur ont jag har i halsen, min feber, trötthet, tryckande huvudvärk och ömmande kropp. Men jag orkar inte.
Istället tänker jag skriva att Ronny har rakat sitt skägg.
-Hur länge har du tänkt att vara gift?
-Länge.
-Med mig alltså.
-Länge.

Nyfiken på hur han ser ut? http://runeberg.org/clarsson/cl0002.jpg

Plåster

Först kommer tystnaden, sen skriket som alla föräldrar fruktar. Det riktiga skriket av att det faktiskt gör ont på riktigt.
Milton har klämt sin hand eller finger eller nåt i dörren. Helt utom sig och tröstlös ger han i alla fall med sig efter en liten stund, snyftandes håller han upp sin tumme som är lite röd. Inget jag säger eller gör hjälper.
-Vill du ha plåster? frågar jag och han bara tittar på mig. Nu börjar han gråta hysteriskt och hyperventilera igen.
När jag var liten så hade min mamma alltid sånt där plåster från apoteket, hudfärgat på rulle. När man blödde så klippte hon till en bit och det är något särskilt med den där medicinska bomullsdoften... Fast man fick det aldrig om man bara fick blåmärken; man var tvungen att blöda på riktigt. Jag älskar plåster, det tar bort det onda.
"Ånej, vänj dem inte med plåster i onödan!" det är varje förälders kommentar när de hör att jag har Mumin- och Harry Potterplåster, "du gör dig själv en otjänst!".
Nää, jag vägrar att bli en såndär förälder som snålar med plåster. Mina ungar ska få så mycket plåster de bara vill! Från hjärnskakning till blåmärke; plåster tar bort det som gör ont! Plåster hjälper. Jag älskar plåster. Plåster är samma sak som lycklig barndom och doften av blöt asfalt på skolavslutningen.
Milton sitter på köksgolvet och hans gråt blir lugnare, jag går till medecinlådan och tar fram Muminpaketet. Det känns högtidligt när jag tar fram en liten remsa, öppnar den försiktigt och ser en liten, blå plastbit med Mumin och den där kängurun på. Det här är Miltons första plåsteriplåster.
-O, titta Milton, säger jag, titta vilken fint plåster. Ska vi sätta den på handen så att du inte har ont längre?
-NEEEJ!!!
Han skriker igen, skakar på huvudet och stampar i golvet. Han vill inte ens befatta sig med plåstret, jag måste säga att jag är lite chockad och besviken.
-Mamma ha där, säger han och pekar på min panna.
Han tystnar, andas ut och suckar. Nu är världen i sin ordning igen, handen gör inte ont, han har fått juice och mamma har plåster i pannan.

Juice

-Vad ska vi blogga om idag då?
-Juice.

Hans svar kom snabbt och utan någon som helst betänklighet. Idag har Milton druckit juice; Bravo med olika frukter och morot. Han fick is i sin mugg också. Jag har inte druckit någon.
Däremot så smakade jag på den där alvedonen för barn med super duper god smak. Jag tar hellre ett stolpiller i form av en riktig stol. Eller kanske inte, men fy faan vad äckligt det var!
Milton pillade i sig några skedar aprikoskräm, sen kom jag på den briljanta ideén att blanda ut fem milliliter alvedon i krämen. Värre än värsta blodhunden... När skeden med aprikoskrämsalvedon var precis vid hans mun så log han och slog bort skeden.
-Mamma ha, sa han och försökte föra skeden till min mun. Skitunge. Han slår mig i mitt egna spel. Vad fel det lät på svenska.

Onsdag morgon

-Mammas snopp...
-Mammor har ingen snopp. Bara Milton och pappa.
-Pappa gör pannkakor.

Milton är sjuk. Vet inte om han feberyrar -inte helt omöjligt. Om inte annat så för han väldigt konstiga konversationer. Några timmar senare så spydde han i kökssoffan; en halv baby bel-ost. Vägrar att ta alvedon trots att vi köpt en med super duper god smak, hallon eller nåt sånt. Gav honom lite cola istället. Japp, riktig, hederlig COCA COLA. Gott tyckte han. Fick till och med i sig ett dussin makaroner. Köttfärssåsen som jag preppat med en massa antiinflamatorisk vitlök spottade han ut. Ringde till dagis och sa att han stannar hemma resten av veckan. Fröken föreslog lite vaniljglass. Jag tror det går lika bra med Ben & Jerrys Cookie dough, jag är ju också lite sjuk och behöver glass. Synd att Milton inte är äldre, då kunde vi sitta i soffan med varsin glass under varsin filt och kolla på sunkiga filmer och vara sådär sjuka ihop. Nu ligger vi på hans bilmatta istället och han rättar mig varje gång jag kör med bilarna, tydligen så låter jag fel när jag gör mina fantastiska billjud.

London

British Museum

En praktfull byggnad som är ett måste med sina skatter från jordens alla hörn!
Rosettastenen som gjorde det möjligt att tyda heroglyfer och öppnade en helt ny värld, statyer från Påskön som med sin mystik fortfarande skrämmer skiten ur folk, människoporträtt uthuggna ur sten; med sina arkaiska leenden kan de förföra vem som helst...
Ja, allt du kan tänka dig finns här!

...men inga muffinsformar.

Oxford Street

En 20 mil lång gata med alldeles för mycket folk som går alldeles för långsamt. Här finns inga muffinsformar.

Okänd gata

Här finns inga muffinsformar eller någon som vet var man kan hitta sådana. Vi frågade varenda en på bilden. Däremot så har Rudyard Kipling bott i huset till höger. Åt han muffins?

Buckingham Palace

Vi var bjudna på te hos Bettan. Afternoon tea med scones och diverse kakor. Inga muffins syntes till.

Så här gick det till

Visst, det är roligt med bloggar och jag ser alla fördelar klart och tydligt. Det känns dock som det där kattköpet när man var liten fast nu är man stor...


Min goda vän visar stolt upp sin kattmamma/blogg och alla små kattungar/nya inlägg varvid en liten kattunge till och med fått mitt namn. Gulligt. Jo, det är verkligen en fin kattmamma hon har, ett riktigt praktexemplar och då har hon ändå två barn va och när jag beundrat klart så frågar hon om jag inte ska skaffa en. Näe, det är verkligen inget för mig, vi har inte tid eller engagemang och visst, det är kul nu men när den där lille kattungen blivit större kommer det inte vara lika roligt längre. Tänk på all mat, kel och annat den kommer att behöva för att inte prata om den där kattlådan!
Men snälla, det hade varit så kul och då kan alla få följa och det blir spännande...
...veterinärer och försäkringar och jag VET hur det kommer att sluta. Vi får lov att ge bort katten till nån stackars ensam tant som behöver någon att rå om. Hur gick det förresten med den där sköldpaddan det tjatades så om?!
...snälla, snälla! Lovar att det inte ska bli så den här gången. Nu ska det klappas och kelas som aldrig förr, inte bara i början utan hela tiden!
...Ok då, den var ju himlans fin, Linas katt.