Lördag i Kungälv

-Amor, jag vill att du klär upp dig sen.
-Vaddå då?
-Nej, det är en överraskning, men ta på dig något fint så syns vi ikväll.

Jag har lite svårt för överraskningar. Inte för att jag har något emot dem, det är bara det att jag liksom blir så fylld av förväntan, som en gång när jag var liten skulle min syster ta med mig och Ameena till Skara sommarland. Jag blev så fylld av förväntan, och tydligen också kräks för när den stundande dagen var inne så låg också jag inne med fyrtio graders feber och kräks. Jag har några till liknande anekdoter för den som verkligen är intresserad, men hur som helst; full av förväntan och också en viss given oro, åker jag hem från jobbet och lägger mig i ett hett bad. Några Cuba Libre senare träffar jag Pablo och vi åker till ett ställe i Kungälv, Mat & Humle (eller var det Malt & Humle?).
Kocken måste ha varit tankeläsare för köttet var helt perfekt! Så riktigt god mat var det längesen jag åt, rekommenderas starkt!
Det hela blev ju bara trevligare när man delade detta med Pablo (även han rekommenderas starkt men det blir nog lite knepigare), vi satt länge och bara pratade, skrattade och njöt.
En helt perfekt lördagkväll med ett ännu trevligare och censurerat avslut...

Jul, jul, strålande jul...

För några veckor sedan hände det en rätt så spännande sak. I ett samtal med Kai framkom det att han brukar sälja granar på Olskrokstorget i juletider.
-Så då får ni komma till mig sen! Säger han glatt till mig och Pablo.
Jag skruvar på mig lite, för jag mindes en gång när jag köpte en gran på torget. Det var den allra första granen jag någonsin köpt och jag hade sett fram emot detta i flera år, hur mysigt det skulle vara att sedan gå med lille Milton som då var dryga året och titta ut ett fint träd. Men som vanligt så blir det ju aldrig som man tänkt sig. Istället skrek han värre än värst och det gick inte att lugna honom, så han fick sitta i Ronnys knä medan jag förtvivlat sprang runt och försökte hitta en gran. Tillslut fick jag panik och sprang fram till en kille som såg ut att jobba där.
-Hej, sa jag med gråten i halsen, du måste hjälpa mig. Mitt barn bara skriker och jag måste ha en gran, snälla kan du välja ut en fin?
-Ok, sa han och jag fick bekräftat att han faktiskt jobbade där för han började ställa en massa frågor om vilken slags gran jag ville ha.
-Ge mig en fin bara, jag litar på dig.
Han tog en gran och drog ett nät över, såg lite förvirrad ut när jag inte tog den sen.
-Vänta, jag ska bara hämta min make så att han kan ta granen.
Jag kikade efter Ronny men han hade fått panik för Miltons skrikande så han hade börjat gå hemåt.
Okej, tänkte jag, jag får väl dra det där trädet efter mig hela vägen hem men jäklar vad förvånad jag blev över att få veta att en gran inte väger någonting trots att det är ett träd.

Tillslut var vi hemma och granmonteringen var igång. Men hur vi än vände och vred, justerade och pulade så var trädfanskapet snett! Vart man än befann sig så såg det ut som att granen var på väg att tippa över en. Jag kommer ihåg hur ledsen jag var, va fan jag ville ju bara ha en fin gran, en helt vanlig gran, inte något som drabbats av skolios.

-Men det finns två grangubbar på torget. Är du den som är närmast fiskebodarna?
-Nej.
-Var det du?!

Klockren morgon

Ronny:
-Milton, ni har bråttom nu. Mamma ska med ett tåg också!

Milton:
-Är det hon som kör tåget eller?!

Gangster

-Mamma, jag ska ge dig en kula i huvudet!
Jag och Ronny flög upp ur sängen med uppspärrade ögon, sa han det vi trodde att han sa?
-Va?
-En bula i huvudet. Om man kastar något så får man en bula i huvudet.
Lättad sjönk jag ner tillbaka på kudden igen, fast varför han ska ge mig en bula vet jag inte, det spelar ingen roll, bara han inte sätter en kula. Gangsterunge.

Vår

Lotte kom förbi och hämtade upp mig och Milton innan vi drog vidare på äventyr till lekplatsen. Hon och Milton gungade ikapp medan solen värmde på. Det är så skönt med våren trots att den lurar oss emellanåt genom att ge oss tecken att den är på väg för att sedan ge vika för mer vinter. Men vissa saker är oåterkalligt, känslan när man sitter ute och dricker kaffe under trädet på bilden eller som när alla backar är täckta av vitsippor och...

Lotte: Åh, jag såg en fjäril för ett tag sen. En citronfjäril!
Mimmi: Jag såg en humla förut!
Milton: Jag har sett ett spöke!

Påskafton

Firade påsk med Lotte. What happens at Kobbarnas väg stays in Kobbarnas väg.

Glad Påsk!

Nu är våren här; vitsipporna börjar ploppa upp, punkarna har nyfärgat hår, uteserveringar och tunna skor. Som vanligt sticker det lite i ögonen, inte punkarna, utan våren. Det far runt gammalt grus och så är man ju inte van vid solljus så helst av allt vill man bara gå runt och blunda. Och så är man jävligt snorig också. Så har ju alla människor, trodde jag i alla fall tills jag fick veta att jag var pollenallergiker och de flesta inte alls har ont i ögonen och är vårförkylda. Ser man på.

Jag har hur som helst helgat Jesu död genom att påskpynta hemma. Köpte lite ris som Milton klädde och satte fjädrar i, jättefint! Sen som den goda modern jag är kokade jag ett tjog ägg som vi skulle måla också. Han var måttligt road men jag som aldrig kombinerat kokta ägg och tuschpennor förut var lyrisk! Fasiken vad kul! Milton drog ett oranget streck på ett ägg sen var det klart och jag liksom gick in i nån äggmålartrans, svårt att säga om det var överlagt eller inte men rätt som det är så kombinerar Milton tuschpennor med köksbordet. Fan.
-Så får du ju inte göra!
Torkar av det och ger honom ett underlägg och går in i trans igen. Han kör sin kombination igen.
-Men va... Jag sa ju att du inte fick göra så, det vet du ju! Du fick ju ett underlägg där.
Nu kör Milton tuschpennor på underlägget.
-Men hallå, det är ju ägg vi ska måla!
-Jag är klar mamma.
-Jaha... Jaså, ok men jag vill måla lite mer.

När han har varit inne på sitt rum och lekt en liten stund, ropar han något och genast fattar jag misstankar. Hjärtinfarkt! Där står ungen på fönsterbrädan med handen på det olåsta fönstrets handtag! Jag rusar fram och rycker ner honom, hoppas att jag kan skrämma honopm riktigt ordentligt så att han aldrig, aldrig gör om det där igen.
-Vad gör du?!
-Jag vill titta ut, gråter han.
-Men det är farligt Milton, du får inte stå på fönsterbrädan! Säg till mig eller pappa istället.
Han blev inte rädd, istället svarar han med att dra ut mitt gummiband i håret. Skitunge.
Ronny kom hem några minuter senare och jag berättade vad Milton hade gjort.
-Men hur lyckades han?
-Ingen aning.
-Milton, kan du visa pappa hur du gjorde för att komma upp i fönstret?
Milton ställer sig i position och häver sig upp, sen sätter han foten på den lilla utstickar-vrid-grejen på elementet.
-Så pappa, så gjorde jag.
Vad är det med barn och ordet farligt, vad är det de inte tycks förstå? Registreras det i över huvud taget innan det nonchaleras? Det är som att de är helt immuna mot detta ord, allt annat förstår dem men just detta... Skitunge.

Hemlagat på menyn

För er som vill ha något att göra i väntan på nästa inlägg:

http://hemlagad.blogspot.com/

Jag känner kocken och kan gå i god för att maten är välsmakande. Eller ja, jag känner kocken och jag har ätit hennes mat en gång... Vi dricker mest te. Ibland köper vi mackor från Café med mera. Vaddå med mera? Där finns inget internet, ingen sprit, inga brandmän... Any who, check it out. Hemlagad alltså.

Peace out.

Ställ inga frågor...

Det luktar lite konstigt hemma hos oss. Det är egentligen inte så konstigt, vi har målat om i hallen. Innan vi målade om så spacklade vi och slipade några gånger och tillslut gick vi och la oss med slipdamm i svalget men med lukten av Alcrofärg i näsan. Köket är skurat med såpa, doftar gott men den aromen är inte lika ihärdig som andra kemikaliemedel man har när man städar, men vad gör väl det? Solen har visat sig de senaste dagarna så vi har haft fönstren öppna, in med våren! Sen bor vi ju också precis ovanför soprummet så det där våraktiga får lov att komma in en annan väg istället...
Japp, fönster-putsar-humöret kom med solen, tyvärr har den inte behagat stanna längre än att den hälsat på i köket, men vad gör väl det?
Nu är det kväll och jag har spenderat dagen genom att varva kaffepimplande med tvättstugespringeri och därmed inte fått så mycket annat gjort. Jag gör som jag alltid har gjort, jag tar det sen.
Det är fortfarande kväll och jag vill inget annat än att gå och lägga mig, bara strunta i att det ser ut som det gör. Jag slänger mig på soffan och vill bara dö.

Tidigare idag skruvade Ronny upp skolådorna. Innan det så tömde jag dem på dess innehåll och la en salig blandning på soffbordet, vad gör väl det, ska ju ändå städa här senare... Ronnys skor luktar man och då menar jag inte Cerruti. Kattlådan står för tillfället i vardagsrummet och jaa, jag tror minsann att Jum Jum ätit orm. Men vad gör väl det? Jag bara suckar och drar täcket över mig, slår på tv:n och tar fram påsen jag köpte förut när jag insåg att jag inte skulle städa senare utan bara slänga mig på soffan istället och bara tycka synd om mig själv för att jag lever i sådan misär och inte har styrkan att dra mig ur det. Har jag nämnt att mina antidepressiva är slut och att Apoteket stänger klockan arton, inte nitton?
Men va faan!
Helvettes jävla skit! Fan! Allt är Maries fel! Om det inte vore för att jag var hemma hos henne tidigare hade jag aldrig smakat på de där ostbågarna som jag sedan köpte till mig också! Vet ni hur ostbågar luktar?!
Jag tyar icke mer, stäng av, stäng av, stäng av! Såå ja, nu så, "Så ska det låta", trevligt program det där. Särskilt idag när en av gästerna var en liten man jag aldrig hört talas om eller hört innan. Ingen aning om vad han heter men han är från Norrland, hundrasextio centimeter lång och ser bara allmänt snäll ut. Han är nog en mästare på varma mackor. Fast han hade säkert bjudit på sådana med renskav i eller älg. Jag gillar inte viltsmak men det gör ingenting, han hade gjort såna där specialare till mig och jag hade lindat in honom i en fleecepläd och gett honom tekakor med prickigkorv och kall O'Boy. Han envisas med att spela falskt på pianot, trots att jag är patologiskt tondöv så hör jag det, men vad gör väl det? Han gör ju så goda varma mackor...
Lill Lindfors gör "Trubbel" hundra gånger bättre än fröken Zetterlund men det liksom hamnar i skuggan av Idol-Måns eviga balladförsök eller vad det nu är han håller på med. Han luktar säkert äckligt. Nu är jag lugn igen, skönt. Trots allt så lyckades jag mota bort ångestmonstret.
Norrläningens lag vinner, det är så fint med detta program för när ett lag vinner så får de framföra en sång. Vilken de vill. De får alltså lov att välja en utav det kända universums alla låtar.
"Highway to hell". JAG AVSKYR DEM! JÄVLA SATANS AC/DC-ÄCKEL SOM FÖRPESTAR MIG MER ÄN NÅGOT ANNAT!!! De valde alltså "Higway to hell" utan att någon riktade en bazooka mot dem, helt frivilligt alltså...
...Why God, why?


Självklart får ni ställa frågor, så länge de inte rör kattlådor, skor på borden, röran efter Ronny i hallen då han bestämde sig för att skura i skrubben och rev ut allt för att sedan ångra sig (kanske han letade efter något?) eller liknande ämnen.

Kära läsare

peeeeeep peep peeeeeep peeeeeep

-Doktorn! Vi förlorar katten, hjärtat stannar!
-Ge mig trehundrathugofem milliliter dostjosan!
-Fortfarande ingen puls!
-Ok, ge mig de där elektriska grytlapparna, ladda tvåhundra volt.

peeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeep

-Doktorn, hjärtat!
-Clear!
-Kom igen katten, kom igen...
-Clear!
-Fortfarande ingen puls!
-Ge mig tre deciliter!
-Av vad?
-Nurse, den katten behöver inga sympatier, bara rejäla grejer, clear! Ta tre deciliter av allt vi har och öka grytlapparna till tvåtusen volt! Clear!
-Doktorn...?
-VILL DU ATT KATTJÄVELN SKA DÖ ELLER?!

peeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeep

-Doktorn, hjärtat har stått still länge nu...
-Jag vet! Jag vägrar bara att ge upp! Clear!

peeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeep peeeeeep peep peep peep

-Doktorn, det fungerade! Vi har puls!


Kära läsare,
jag kan glatt förmedla i detta pressmeddelande att Katten inte dog den här gången heller. Efter ett intensivt återupplivningsförsök kan vi nu tala om att Katten lever och mår bra. Trots att Katten verkar väldigt nyfiken på tagenbordet kommer det dessvärre att ta ett litet tag innan Katten kan blogga. Men hava tålamod, Katten komma tillbaka.
Tack!

En liten bebis

-Åh, jag vill ha en bebis!

-Jag ockå.

-Du med Milton?

-Jaa, en stor!

-Nej, jag vill ha en liten bebis som kan ligga på min arm.

-Min arm!

Precis som Loke så vill Milton också ha en lillebror som ska heta Elis. Att det kan bli en tjej och hon i sådana fall får heta Elise vill han inte veta av. Han säger också att han har en bebis i magen, en pytte, pytteliten som heter just Elis. När vi var hos Marcus och hälsade på uppmanade jag Milton till att vara lite tyst för det låg en bebis och sov, Oliver.

-Jag titta på bebisen sover.

-Nej, det är bäst att inte störa.

Tillslut så vaknade Oliver och satt i mamma Millas knä och tittade på när storebror och Milton lekte. Milton tittade lite på honom, förtjust i att bebisen var vaken och kunde vara med.

Här har vi en liten sovande Elis.

Playdate i Gamlestaden

Förra veckan gjorde vi ett hembesök hos Milla och Marcus i Gamlestaden, något vi pratat om att göra hur länge som helst och som äntligen blev av. Det var riktigt roligt, Marcus som är ett år äldre var jättesnäll mot Milton och lånade gladeligen ut alla sina leksaker. Han kunde dock inte riktigt förstå varför Milton inte ville leka lejon med honom bakom en uppfälld säng. När Milton väl hade klättrat dit var Marcus fortfarande ett lejon och tyckte nog att Milton förstörde allt genom att vilja vara en säl, men det är smällar man får ta.

Milla och Marcus.

Ett lejon som enligt honom själv är väldigt snäll och inte bits.

Världens snällaste

Igår hade jag och Milton en underbar dag. Efter att ha hämtat honom från dagis begav vi oss till Olskroken och han gick så snällt hela vägen. På Uddevallagatan varnade han mig för svarta monster.
-Monster! Akta!
-Vaddå för monster?
-Där, långt där borta.
-Ok, vad är det för monster då?
-Svarta.
-Vad gör de då?
-Kör bilarna. Akta!
-Är det vi som ska akta oss eller dem?
-De ska akta sig för mig.

Han följde snällt med i alla butiker jag gick in i, satt lugnt och stilla i vagnen utan att beklaga sig en enda gång. I ostbutiken uppförde han sig exemplariskt. När ostmannen, som påminner väldigt mycket om mister Bean, gav Milton en liten ostbit att smaka på tackade han artigt utan att jag behövde påminna honom.
-En till.
-Nej, nu räcker det. Man får en att smaka på.
-Varsågod, sa ostmannen som hade skurit av en bit till.
-Tack, svarade Milton igen.
Ostmannen ställde massa frågor om Milton, tyckte att han var jätteduktig som var så snäll. Sen tog han fram sin laptop och visade bilder på sina två barn. Jag är bundis med honom nu. Vår gorgonzolaromans avbröts av en sur, finsk dam som stormade in med sin rullator. Innan vi gick bjöd ostmannen både mig och Milton på goda kex och återigen tackade Milton artigt och ostmannen vinkade glatt när vi lämnade hans lilla butik.

Milton gick och bar en liten påse med osten vi köpt, glad över att få hjälpa till.
-Säg till om den blir tung, då hänger vi påsen på vagnen.
-Jag kan bära den mamma.

-Vill du gå in här mamma?
-Nej, skrattar jag. Det kan vi göra en annan gång.
Johanssons skor är nog den tråkigaste butiken jag varit inne i någon gång, men jag blev väldigt rörd av Miltons fråga och det tårades nästan i ögonen när Milton ryckte på axlarna och gick vidare mot apoteket. När vi kom till leksaksaffären stod han vid skyltfönstret och trånade.
-In här.
-Nej, vi ska till apoteket först.
En axelryckning igen och så fortsatte vi. Inne på apoteket visade han mig var kassan var, sen stod han snällt och väntade medan jag betalade. Sen gick vi ju förbi leksakaffären igen och Milton ställde sig vid dörren.
-Vet du vad, nu har vi ju köpt spruta och bandage på apoteket som du kan leka doktor med så vi kan ta leksaksaffären en annan dag istället.
-Ok.

Och så här fortsatte det, i fiskebodarna, på Ica och hela vägen hem. Han var så snäll hela tiden. Inget gnäll, inget trots. Hur blir det idag när jag hämtar honom?

Karlsson på taket

Vi tittade på Karlsson häromdan, Milton var väldigt facsinerad av att han kunde flyga.
-Han har en propeller på ryggen. Kan du flyga då?
-Nej, jag har bara armar och ben.

Petter på besök

Det är så roligt när Petter kommer och hälsar på. Som tur är tar han med sig Lina och ett eller två barn så att jag får någon att prata med. Jag kanske är lite känslig men det är såna saker jag tycker om när jag får besök, det är liksom en viktig del i själva besöket. Å andra sidan var det nog inte Petters fel att han däckade mitt på ljusa dan. I lördags hade jag Lotte här, vi hade filmkväll med Monthy Pyton och den heliga graalen. Det som är lite konstigt är att både hon och jag har den senaste tiden lidit av grava insomningsproblem. Inget som tycktes störa vare sig Petter, mig eller Lotte då jag skyller på soffan.

Hipp hipp hurra!

Hipp hipp för Lokes födelsedag! Som visserligen var för en vecka sedan men jag har inte bemödat mig att blogga förrän idag...
Vi var på kalas hos Loke som nu har fyllt två; det var varm korv, olika slags hembakat och andra roliga barn och trevliga vuxna.
Barnen lekte jättefint ihop, alltså de andra barnen utan Milton. Han valde att liksom vara lite utanför och inte engagera sig i deras skratt och lekar utan var helt nöjd med att sitta där, under en korkek i solnedgången. Trots att jag inte är en ko.











Frida med alla barnen och Miltons ben.

Jo, Milton deltog i legolek. Här bygger han torn med sin bästis.
Lina hade gjort en jättefin och otroligt god tårta till Loke med brandmanstema. Jag läste någonstans att physalisen var eld, men det förstår man ju med en gång. Loke blev jätteglad för sin tårta men Petter var gladare.

Milton modist

En bild säger mer än tusen ord.

Hip hop

-Jag vill också ha sån.
-Mascara? Nä, det är bara mammor, transor och pudelrockare som har det.
-Jag inte pudelrockare!
-Nä, Milton, det får vi väl inte hoppas, skrattar jag.
-Jag är hip hopare!

Jag vet inte riktigt vad han har fått det där med hip hop ifrån, han har hållt på med det länge nu. Det roliga är att han nog inte vet vad det är själv men lyckas alltid få in det på rätt ställe. Som det här med pudelrockare, hur kan han möjligtvis veta vad det är för ena och sen kontra med hip hop?

-Titta, där är en gubbe och en hip hopare!
Milton pekar på bananerna och päronen som med kepsar och glada miner dekorerar hans yoghurtförpackning.
-Jaså, ja men se där! Vet du vad hip hopare säger då? Yo!
Han stirrar på mig.
-Yo! Yo! Yo! Upprepar jag med tillhörande armsvängning. Kan du säga det?
-Jag kan inte.
-Jo, men försök, yo!
-Jag kan inte det.
-Säg bara yo, lätt som en plätt.
-Jag kan inte, jag är liten.

Nermontering av granen: check!

Utrustad med sekatör och inspirerad av "Motorsågsmassakern", gick jag helt lös på granen. Milton följde snällt efter med en liten påse där han la ner kulor, stjärnor och annat icke ömtåligt material. Det gick hur bra som helst.
-Vad duktig du är! säger han med ett leende.
Vad var det jag oroade mig för egentligen? Det fanns inte ett spår kvar av den frustration och ledsamhet han hade haft för några kvällar sedan. Tvärtom var han glad att gå runt där med påsen och lycklig över att få hjälpa till, inte alls den traumatiska utgång jag hade förväntat mig.
Han sitter på huk och plockar upp barr från golvet, ett i taget. Jag ger honom dammsugaren istället, visst är det bra att de är sysselsatta men någon måtta får det vara!
-Här, ta dammsugaren, det är minst fyratusen barr på golvet och det är lättare med dammsugaren då, eller hur?
-Jaa!
Att man kan bli så glad över att få dammsuga är för mig ett mysterium, jag hoppas bara att det håller i sig i sådär, ja... Resten av livet.

Karius och Baktus

Min son är inte överdrivet bra på att borsta tänderna, ibland går det jättebra men oftast så äter han bara tandkrämen och nöjer sig med det.

-Vet du varför man ska borsta tänderna? Annars kommer det tandtroll.
-Tandtroll?
-Ja, Karius och Bachus. Nä, vänta lite nu, Bachus är ju en vingud... Baktus heter han.
-Tandtroll?
-Ja, det är två troll som kommer till munnar där tänderna är smutsiga så det är viktigt att man verkligen borstar över och under, framför och bakom.

Lite senare på kvällen sitter Milton i mitt knä.
-Mamma, jag är rädd trollen.
-Du behöver inte vara rädd för trollen, borstar man tänderna så kommer de ju inte.

Imorse hittade Milton min nyckelknippa och provade nycklar till underlåset på dörren.
-Oj, har du hittat mina nycklar?
-Mmm, jag låser. Då kommer det inga troll.

Nu ska julen ut

Nu ska julen ut, tror att jag sagt det en vecka nu men inte gjort något åt det. Igår frågade jag Milton om han ville hjälpa mig plocka ner kulorna från granen.
-Nej inte det. De ska vara där.
-Men nu är ju julen slut.
-Nej, jag vill ha jul.
-Jo, men nu är den över, du får vänta igen till december.
Han börjar gråta.
-Jag vill ha granen kvar! snyftar han.
-Men om allt detta är kvar så är det ju inte roligt nästa jul, då har man ju inget att längta till.
-Du ha nästa jul, inte jag. Jag vill ha granen.
-Vi kanske kan hitta en liten gran till Milton, flikar pappa in.
Jag stirrar på Ronny och skakar på huvudet, det var dumt sagt.
-Nej! Jag inte ha liten gran, jag vill ha stor gran. Den!
Han pekar på vår julgran och ser alldeles förtvivlad ut. Tänk om han hade sagt ja? Då hade vi varit tvugna att hitta en liten skitgran till hans rum.
-Men Milton, det kommer ju andra roliga grejer. Påsken till exempel och då har man ingen gran.
-Inte påsken mamma, inte påsken...

När jag hämtade Milton från dagis idag pratade vi lite om att det var vinter och att julen var slut.
-Ska du hjälpa mig att plocka ner från granen sen då?
-Neeej mamma, inte det!

När mina systerdöttrar var små hade de varsitt marsvin. En dag när de kom hem från skolan var de små gnagarna borta. Amanda hade blivit allergisk och de kunde inte vara kvar, men de fick ingen chans att säga adjö. Ingen förvarning, zip, nada, nothing. Ni kan ju bara föreställa er traumat. Ni kan ju bara föreställa er hur det är imorgon bitti när Milton vaknat och julen har städats bort.

Snö

Idag har det snöat, sådär vackert som man vill ha till jul. Ett vitt täcke på tak och grenar, gnistrande. När jag hämtade Milton från dagis klockan två så hade det redan börjat töa och när vi mötte upp pappa och pulkan var det redan mer gräs än snö i pulkabacken. Hade Ronny lagt märke till det tidigare så hade han nog inte bytt om för när vi mötte honom så hade han på sig en overall. Nej, inte vinterjacka och termobyxor utan en overall. Mörkblå.
Vi begav oss i alla fall till backen med pulkan. Där fanns några mammor från Miltons dagis, de kommenterade inte Ronnys utstyrsel men jag vet vad de tänkte. Äh, vad gör väl det? Var var deras män? Deras barn åkte i alla fall både pulka och snowracer, Milton vägrade. Han totalvägrade att sätta sig i pulkan, han ville bara hålla i snöret.
-Men titta på de andra, de har ju jätteroligt när de åker ner för backen!
Inget svar.
-Ska du inte åka då?
-Pappa åka.
Han klappar med handen på sitsen, uppmanar sn far till att sätta sig.
-Näe, jag tror inte det går Milton, pappa har nog för stor rumpa, det är en pulka för barn.
-Inte det.
-Jo, ska du inte prova då? Passa på nu för snart är snön borta.
Han tar i snöret igen och går ner för backen med pulkan i släptåg. När han är i slutet av backen krockar pulkan med honom och han ramlar.
-Inte roligt.
-Men man ska ju sitta på pulkan och åka.
-Jag gå hem.
-Men ska du inte...
-Jag gå hem. Dricka juice.
-Okej, ja ja, vi går väl då. Men ska du inte med till Marie och fika? Hon har nog juice.
-Inte det, inte Rie. Hem. Du gå till Rie.
Och så blev det, jag gick hem till Marie och fikade själv och Milton och pappa gick hem och drack juice.

väldigt konstigt

-Men vad är det här?
Jag har Miltons lilla hand i min och det ser ut som sår på knogarna.
-Det är nog bara smuts, svarar Ronny och tar bort det.
-Nej pappa, inte smuts. Jag har skadat mig.
-Men oj, har du skadat dig?
-Jaa.
-Hur då?
-Ramlat ner från träd.
-Va, har du klättrat i träd?
-Ett träd, mamma.
-Jaså, har du klättrat i ett träd och ramlat ner?
-Mmm.
-Hur långt ramlade du då?
-Åtta meter.
-Va, åtta meter?!
-Ja.
-Och föll på huvudet va?
-Ja.
-Du föll på huvudet efter ett åtta meters fall och fick bara lite smuts på knogen.
-Väldigt konstigt.
-Ja Milton, det var väldigt konstigt.

Han har mycket egna ideér, min son. När vi frågade vem det var som lärt honom att man ska dansa på bordet och äta sina snorkråkor svarade han mormor, med glittrande disneyögon. Allt som är dumt har hon lärt honom. Hon nekar bestämt till detta och jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Jag har lite svårt att tänka mig att min mor skulle komma på tanken att ens utföra något hyss men å andra sidan så låter och ser Milton uppriktig ut. För att citera honom så är det väldigt konstigt.
Allt är väldigt mycket just nu, konstigt, äckligt och knäppt. Idag skulle vi kika lite på Mumin som är Miltons favorit men helt plötsligt så suckar han.
-Nej, inte den. Den är tråkig.
-Är den tråkig?
-Väldigt tråkig.
-Men jag trodde du älskade Mumin?
Hans ögon hittar mina och han suckar.
-Nej mamma, jag inte älska Mumin, den är väldigt tråkig.

För ett tag sen var vi ute, han och jag och då åkte det förbi en bil med en soffa fastsurrad på taket. Milton började asgarva.
-Ha ha, kolla mamma! Vad konstigt!
-En soffa på taket! Ja det var verkligen konstigt.
-Ha ha, väldigt konstigt!

Katten är inte död

-Din katt dör nu.
-Nej då, den vilar lite bara.
-Nu får du fasiken ta och skriva nåt för den dör.
-Men det har ju inte...
-Nu dör den.
-Ja Lina, jag ska.

Läs det allra första inlägget om du vill förstå vad jag och Lina pratade om. Hon har tjatat och uppmanat mig till att fortsätta blogga men det har varit lite krångligt. Inte krångligt kanske men jaa... Alltså, det har inte hänt så mycket. Jag har jobbat en del och då, ja alltså... Ok, så här är det. Jag har gått på möten.

-Hej, jag heter Mimmi och är spelberoende.
-Hej Mimmi!

Det har inte fungerat så bra, kanske för att dessa möten bara utspelar sig i mitt huvud men jag har blivit lite beroende av ett särskilt spel som har tagit all min lediga tid. Word challenge. Jag älskar word challenge, ska bara skriva klart det här så att jag kan börja spela det snart! Ett genialiskt spel och tidsfördriv, sex bokstäver som man ska kasta om huller och buller för att skapa så många ord som möjligt. Orden är redan bestämda så det gäller att hitta rätt. På tid.
Just nu jagar jag Sophia och Rafaels placeringar, de leder med knappa tusen poäng.