Världens finaste komplimang

-Va? Vad säger du?
Klockan är sex på morgonen, Milton har tänt min lampa och står vid min säng. Gång på gång säger han någonting men jag förstår inte vad. Varje gång jag ber honom upprepa suckar han och himlar med ögonen.
-Jaha, men jag förstår inte vad du säger...
-Beba baaba.
-Peter Parker? Vad är det med honom?
-Nej! säger han åtföljt av ett stamp i golvet och en suck. Han tar ett djupt andetag och försöker igen, denna gången säger han det långsamt.
-Bäst i världen, min mamma.
Jag sätter mig blixtsnabbt upp och bara, jaa, hur man nu ser ut när man fått världens finaste komplimang. Till och med att skriva ner det är svårt, jag finner inga ord som kan beskriva denna överraskning! Det spränger i bröstet och snurrar i huvudet. När jag tittar på honom ser han nästan lite förlägen ut och fäller ner sin blick. Tydligen så ser man väldigt konstig ut. Jag lyfter upp honom i knät och kramar honom så hårt jag bara kan.
-Tycker du mamma är bäst i världen?
-Mmm.