Kalas i dagarna tre

Igår, lördag, hade vi kalas för Milton med familjen på hans mors sida. Lotte och J.R. var också med, de tillhör familjen men om det är bra eller dåligt vet jag inte.
Det började i fredags. Jag upptäckte att jag hade satt på fel platta när jag kokade ägg och spenatsoppa. Inget så där schysst, coolt att jag sneglade på spisknappen och märkte det så, nej då. Jag tryckte tummen på ett spislock för att ta bort det. Efter tredje gradens brännskada och isbad i tre timmar har jag nu förlorat känseln i min stackars tumme. Innan känseln försvann vill jag bara tala om att det gjorde satans ont. Detta fanatstiska stuntnummer gjorde att vi förlorade några timmar som vi istället skulle ha spenderat på städ och pynt inför kalaset. Suck, ja, ja, det kunde ju ha varit värre...
På fredag kväll tar vi fram alla tillbehör till tårtan, klockan är elva på kvällen.
-Men du ska ha vispgrädde.
-Det går la lika bra med det här?
-Det vispas inte.
-Jo då.

Efter att ha stått och vispat matlagningsgrädde i tio minuter utan önskat resultat vill jag bara dö. Istället tar jag min tumme som är inlindad i en kall kökshanduk, dock fortfarande kvar på handen, och lägger mig på hallgolvet i fosterställning. Jag gråter inte, det är jag för arg för men det blev värre.

Lördag morgon, vi har ställt klockan. Ronny rusar ner till Blosset så fort de öppnat och köper tre deciliter vispgrädde. Fantastiskt. Tårtmakeriet startar och tar närmre tre timmar. Det blev inte så fint som jag tänkt mig, skönt att ingen vet vad jag hade för bild i huvudet, då vet de ju inte hur den egentligen skulle ha sett ut. Om Milton tyckte om den? Kanske om han hade fått en chans att se den. Födelsedagsbarnet bestämde sig för att nana precis när vi skulle till och fika.


Milton och jag gör tårtan. Eller rättare sagt, jag gör tårtan, Milton kavlar mjöl och äter sugarpaste.

Som tur var åt han inte upp all sugarpaste,
det räckte till en stadsmiljö. En stor tvåa som inte kan
misstolkas med en åtta och favoritbilen BMW.

Kusin Damien verkade dock
föredra Duplobilarna.

En Lotte, två mostrar, en Damien och ett stycke mormorsrygg.

Och så tillslut var kvällen till ända för Milton. Lätt hypad men ändå väldigt glad för sitt kalas, sina fina presenter och alla som lekte med honom.

Jag skulle under dagen ha åkt och handlat med pappa. Men eftersom jag var så illa tvungen att bränna tummen så hade jag en hel del att ta igen denna dag.
-Äh, jag åker med pappa och handlar efter kalaset istället.
Ronny instämde att det var det bästa eftersom min stressnivå var lite hög.

På lördag kväll är det alltså dags för att göra morgondagens tårta. Lotte höll mig sällskap med en flaska vin och verkade se fram emot att få vara med och tårta sig. Fram med bunkar, vispar, sugarpaste och färg; här ska skapas!
Det är fan inte sant. Gissa hur mycket grädde jag hade hemma? Just det, noll! Klockan är elva, affärerna är stängda och åter igen vill jag bara dö.