-Aja baja, Bummut. Inte kattmat. Inte äta. Äckligt!
-Men hon får ju äta den.
-Nää! Äckligt!
Han blir jättearg på riktigt och jättesur. Jag känner hur frustrationen byggs upp i hans lilla kropp med hans ännu mindre vokabulär som resulterar i gråt. Jag bär honom på armen och han gräver ner sitt huvud i min axel för att kväva sin ilska.
-Men Jum Jum är ju en katt, hon får äta den, det är hennes mat.
-Mmm. Milton också.
Nu pratar han glatt och lugnt. Wierdo.
När vi sen ska gå till dagis står han vid dörren. Jag slänger på mig min jacka och gräver lite i fickorna.
-Har jag glömt nåt?
-Nycklar.
-Nä, de finns här... Mobilen!
Jag rotar runt lite till.
-Leta.
Plötsligt hamnar jag i nuet. När jag undrade om jag hade glömt nåt så checkade jag bara högt och nu är han i köket och letar efter min mobil, helt fantastiskt.
-Jag har den, den var i sovrummet.
-Bra.
-Nu skrämmer du mig.
-Buuuuooou. Spöke.
-Du är weird på riktigt, du vet det va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar