fel

Men va fan, varför är all text i nedanstående inlägg ihopskrivet?! Försökte ändra på det tre gånger men nu ger jag upp.

Hur mår du egentligen?

Prestationsångest är ett helvette. Särskilt när man ständigt inte lyckas prestera något bra. Det finns de som reser sig, som ändå gör. I stället har jag valt att likna en struts, fast utan den långa halsen. Jag nästintill saknar hals och det gör att jag ser lite lustig ut. Ungefär som ett grått tvättmedelspaket från en östtysk tillverkare. Fast med armar. Fast det finns en riktigt bra sak jag gjort. Milton. Det är lite svårt att ha en blogg som inte bara ska handla om honom, det han säger och gör, för han säger och gör så roliga saker. Som när han följde med mig till doktorn förra veckan. Där sitter jag på en brits utan tröja och bh och doktorn undersöker mina tuttar, Milton lägger ner min iPhone, höjer på ett ögonbryn och säger: -Kan inte du bara ge min mamma en spruta istället? Vi ska nämligen gifta oss jag och Milton, det har han sagt. Han är också bara fyra år så det lär nog ändras. -Mamma, jag ska gifta mig med dig. -Jag trodde jag skulle gifta mig med din mamma, säger Pablo. -Du har la en egen mamma att gifta dig med. Det kommer att ändras, det har redan börjat ske. På spårvagnen tittar han längtansfullt ut genom fönstret, suckar och säger att han vill plocka vitsippor. -Åh, då får jag dem va? -Nä, alla tjejer ska få. -Ok, men jag får den största buketten? -Mamma, du ska få tre. Schysst. Jag vill inte göra en återknytning till min strutstillvaro, jag vill inte skriva eller ens känna vid den just nu. Så därför blir det punkt här.

Citat

"Mamma, du är inte bara tjatig. Du är stökig också"

Milton, fyra år.

Det är ju alltid något

Hmm... Det där med att ta tillbaka bloggen har inte gått så bra. Jag skriver ju ingenting. Dock ändrade jag utseende på den och jag kan säga att bilden är tagen nåt år i november. Det är ju alltid något.
Annars händer det inte så mycket, i alla fall inte i mitt liv. Jag ligger för det mesta i soffan och konstaterar att just ingenting händer. Inget att rapporeta med andra ord. Men jag tänker mycket. Det är ju alltid något.
Suck...