Vår nya tideräkning och lite till

Idag var jag och Ronny på stan. Bara gick och höll varandra i handen och skrotade, skrattade och drack kaffe.

-Vet du hur det känns nu? Exakt nu? Precis som innan Milton.

-Mmm.

-När vi bara gjorde sånt här hela dagarna.

-Mmm. Jag hör på Ronnys mmm att han opponerar sig lite fast jag är osäker på vad. Är det att vi egentligen inte alls gjorde sånt här hela dagarna innan Milton eller är det att jag refererar till den tiden som "innan Milton". Jag har gjort det till ett helt nytt tidsbegrepp. Innan och efter Milton. Jag vet hur det låter för någon läsare som är väldigt extrem. Det låter som att jag inte älskar mitt barn och hela tiden saknar det som var Innan Milton. För att säga att det inte är sant tänker jag nu skriva om Milton.

Vi hämtade honom klockan femton på dagis idag och trots att vi bara bor ett stenkast därifrån tog det en timma att komma hem. Precis utanför dagis finns ett kastanjeträd.

-Vi plockar kastanjer som jag kan ta med till jobbet.

Jag ser bara blöta löv och ruttna skal, drar lite pliktskyldigt med skospetsen i gräset.

-Det finns inga kastanjer, säger Ronny och böjer sig ner och petar med fingrarna i en blöt lövhög.

-Vi går då.

-Nej, jag letar efter tusenfotingar.

Innan jag hinner säga något så har han fått med sig Milton. Fan.

-Kom, vi letar någon annan stans.

Vi går till en liten lekplats istället.

-Vill du gunga?

-Nä mamma, svarar Milton och skakar på huvudet. Sen tar han mig i handen.

-Kom mamma. Pappa letar mask.

Fan.

De vände på några stenar här och var men hittade ingenting. Jag nöjde mig med av vara väskbärare på avstånd. Sist jag var med bredvid vände Ronny på en sten med en miljard panikslagna kackerlackor som Ronny envisas med att kalla gråsuggor. Tillslut så vände de på en sten med lite av varje, han och Milton kände sig nöjda med dagens fångst och vi kunde gå balansgång längs sandlådan istället.

När vi sedan var på väg hem tar Milton sig för magen och hukar. Han tittar på oss och ställer sig upp, kväker och sätter sig på huk igen. Sedan går han lite konstigt, fortfarande hållandes över magen och kväkande.
-Åh, har vi en liten groda här? säger jag och kväker.
-Så mamma, säger han och stannar. Han tittar allvarligt på mig och sätter sig på huk igen och kväker. Jag gör som han säger men han rättar mig. Jag hukar inte tillräckligt.

-Jag är en mammagroda och du är ett grodbarn.

-Nää, höna.

Ryggen är böjd i nittio grader och han böjer lite lätt på knäna, händerna dras upp mot bröstet för att vara vingar och han kacklar.

Här är Milton en konstig höna enligt honom själv. Det konstiga är nog att armarna står rakt upp i luften istället för att brukas som vanliga, normala vingar. Men jag är inte riktigt säker. Han är underbar.

Här har han hittat lite siffror på ett elskåp. Favoritsiffrorna åtta och nio är med.
-Kolla, många nior.
-Ja, det har du rätt i. Två stycken!
Han är underbar.

Kaffe

-Vad är det för smak på pinup-läsken?
Det är svårt att höra den korta baristans svar när han mumlar som han gör. Jag hinner uppfatta pepparmint, nåt med bitter, nåt med bitter och nåt till med bitter. Han stannar upp och tillägger jordgubb/grape. Bra, för jag gillar inte bitter.
-Jag tar en sån då.
-Jag tror dom är slut.
Typiskt.
-Nej, det var dom inte, säger han och tar fram en rosa flaska med en femtiotals pinuppa på. Hans kvinnliga kollega bakom honom påpekar att jag nog skulle föredra en kall och dom är slut.
Typiskt. Lite motvilligt ställer han tillbaka flaskan med ljummen läsk. Vad tar han mig för?
Jag tittar på tavlan med snygga kaffenamn. Jag är jättetörstig och skulle bara vilja ha nåt kallt.
-Ok, jag tar en frappé istället.
-Detgårinteförismaskinenärtrasig. Antingen så pratar han alltid så här fort eller så är det sjuttiotusende gången han säger det här idag och klockan är bara ett.
-Ok, jag tar en scr-aaa-tti... Det var svårt att uttala och jag fick inte ens chansen för han avbröt mig. Han sa, vad det nu hette, väldigt snabbt. Nu skryter han med sin italienska, på en stor och ful lapp skriver han "du kan inte ditt kaffe" på min näsa.
-Ok, jag tar en sån då.
-Detgårinteförismaskinenärtrasig. Nu betonar han verkligen ismaskin.
-Ge mig en latte då.
Han nickar och tittar på Ronny.
-En americano.
Han nickar mot Ronny och sen mot sin kvinnliga kollega som står redo vid den brötiga kaffemaskinen. Jag gillar verkligen inte sättet han nickat på till Ronny, sådär gillande. Är det bara för att beställde korrekt? Vem tror han att han är egentligen, Soup Nazi eller?!
-Det blir fyrtifem.
På disken trängs våra koppar med roliga fejksockerförpackningar och honung. Varför har dom honung när de inte serverar te? Det är uppradat på längden och tvären med snygga flaskor och kitchiga små kakor, dahlior i lila plast som står i vatten. Det är snyggt. Inte dahliorna men allt det andra. Vi hade lika väl kunnat vara på nån bakgata i Havanna. Ronny tar sin kopp och baristan har tagit nya beställningar. Han tittar på mig när jag bara står kvar utan att röra mitt glas med perfekt skum. Han behöver den lilla ytan till de nya, korrekt beställda kaffenamnen.
-Min växel tack.
Där, precis då sprack hans fasad. I exakt två nanosekunder var han inte längre den coola baristan som basade över kundernas kaffebeställningar. Han var mänsklig och hade gjort ett misstag. Det gladde mig i exakt fyra nanosekunder. Fan vad snabb han var att ge mig min växel.

Eken är död

Ronnys ek är död. Synd att säga ek för det var ju egentligen bara ett litet ollon med en liten grön svans. Men vi gav den ett namn, Eken, i hopp om att det skulle förbättra chanserna till överlevnad. Vi gav den kärlek och vårdade den ömt. Ljumma vattenstrålar och på en mjuk bädd av den finaste jorden som går att köpa för pengar, i ett kopp för värmeljus med vita medaljonger på. Där låg Eken tryggt med ljus som flödade in genom köksfönstret. Men vad var det som hände? Vad gick snett? Kan det verkligen vara så enkelt att man måste visa att man bryr sig i mer än två dagar? Har ett ekollon den makten att ställa sådana ultimatum?
Det och mycket annat kan jag inte svara på. Ville bara säga att för er som undrar -Eken är död.

Jag är godheten personifierad

Jag är godheten personifierad, borde bli kanoniserad. Tänk vad glad man kan göra någon genom att inte använda sig av deras bloggserver! Försökte för ett tag sedan att starta en blogg på bloggspot.se, när jag säger försökte så menar jag att jag var där inne fem gånger om dagen och försökte starta en blogg, uppenbarligen utan resultat vilket jag också ifrågasatte bloggspot.se.
Nedan följer mailhistorik om ämnet och för att du som läsare inte ska missa det bästa så har jag för säkerhets skull kursiverat det stycket.


Date: Thu, 16 Oct 2008 16:47:09 +0200 From: support@bloggspot.se To: m_uden@hotmail.com Subject: Hejsan Mimmi!
Hejsan Mimmi, Jag uppmärksammade precis att du lämnat en kommentar i en av nyheterna. Vi läser normalt inte av nyheterna då det är allt för tidskrävande just nu. Vi brukar föredra att folk mailar oss. Mail är det absolut snabbaste alternativet att få hjälp. Just nu är registreringsfunktionen låst eftersom vi kommer genomföra en serverflytt inom en snar framtid. Om du mot förmodan fortfarande vill registrera dig så kan vi göra ett undantag och hjälpa dig med detta. Återkom till mig om du vill registrera dig så skapar jag en användare och blogg till dig manuellt. Informationen jag skulle behöva av dig är så fall:
Användarnamn:
E-Mail:
Bloggnamn:
Ett temporärt lösenord kommer genereras och mailas till dig. Detta kan du enkelt byta från kontrollpanelen som du kommer få behörighet till.
Mvh, Alexander Borg, bloggspot

Marriam Udén skrev:
Hejsan! Jag bugar och tackar för vänligheten och att ni är så hjälpsamma i frågan om min nya blogg! Jag lyckades lösa det genom att gå in på en kompis nya blogg och på så sätt skapa en själv (försökt detta tidigare utan resultat). Vill bara tala om att när jag gjorde det så var det ändå mission impossible enligt "mainsidan". Det var ett tag sen nu, så jag antar att allt ändå är löst nu. Har du inget bättre för dig är du välkommen att besöka min blogg ;)novemberfamiljen.blogspot.com
Tack igen för servicen, jag blev jätteförvånad men desto gladare :D
Ha en kanondag! /Mimmi

Date: Wed, 22 Oct 2008 12:33:56 +0200 From: support@bloggspot.se To: m_uden@hotmail.com Subject: Re: Hejsan Mimmi!
Hejsan Marriam, Kul att det löste sig för dig. Dock lite synd att du valde våra konkurrenter, blogspot.com. Har du fler frågor så tveka inte och maila oss.
Mvh, Alexander Borg, Bloggspot

Marriam Udén skrev: OJ! Det blev ju lite tokigt... Ville bara säga att jag är förvånad över er service, verkligen oväntat och väldigt trevligt! När jag skaffar ny blogg så kommer det att definitivt bli hos er :) Beröm alla dina kolleger från mig, kan vara skönt att få höra lite uppskattning också och ni verkar ju göra ett bra jobb (trots att starta ny blogg-funktion var nere), ja men du förstår nog vart jag vill komma ;) Ha en strålande dag! /Marriam


Hejsan Marriam, Dina ord värmer verkligen. Det är inte var dag man får höra något sådant.Det är inte ett av tio mail som man får sådan beröm. Jag hoppas verkligen att vi får se dig som användare av bloggspot.se någon gång i framtiden.Vi har väldigt många nya funktioner på gång som förhoppningsvis kommer uppskattas. Många tack för allt. Det är folk som du som gör att man älskar sitt jobb. Mvh,Alexander Borg, Bloggspot

Vad som göms i snö...

Följande samtal utfördes för några månader sedan:
-A, det är Mimmi.
-Hej, det är Dogge, hoppas att du inte gått och lagt dig. Jag ville bara säga att jag glömde en påse hos er, jag har en matlåda däri så om du har lust att bara kasta in den i frysen så vore det schysst.
-Ok, nema problema.

-Ronny, Dogge glömde en påse här med sin matlåda i, kasta in den i frysen då.
-Ok.

I lördags hade vi en liten gathering här. Det blev sent. Alla blev hungriga. Ronny sa att det fanns vegetariskt i frysen om någon ville ha.
-Just det, säger Dogge. Jag har ju en matlåda här! Festaostpaj!
Döm av allas förvåning när Ronny tog fram påsen, han hade lagt in HELA påsen i frysen! Va, det är ju inte roligt, tänker du. Näe, det kanske det inte är men hade du varit här så hade du också skrattat när Ronny plockade ut matlådan, en katalog och en sladd! Pajen åts upp, katalogen tinade och blev bläddrad och vad som hände med sladden vet jag inte.

Världens finaste komplimang

-Va? Vad säger du?
Klockan är sex på morgonen, Milton har tänt min lampa och står vid min säng. Gång på gång säger han någonting men jag förstår inte vad. Varje gång jag ber honom upprepa suckar han och himlar med ögonen.
-Jaha, men jag förstår inte vad du säger...
-Beba baaba.
-Peter Parker? Vad är det med honom?
-Nej! säger han åtföljt av ett stamp i golvet och en suck. Han tar ett djupt andetag och försöker igen, denna gången säger han det långsamt.
-Bäst i världen, min mamma.
Jag sätter mig blixtsnabbt upp och bara, jaa, hur man nu ser ut när man fått världens finaste komplimang. Till och med att skriva ner det är svårt, jag finner inga ord som kan beskriva denna överraskning! Det spränger i bröstet och snurrar i huvudet. När jag tittar på honom ser han nästan lite förlägen ut och fäller ner sin blick. Tydligen så ser man väldigt konstig ut. Jag lyfter upp honom i knät och kramar honom så hårt jag bara kan.
-Tycker du mamma är bäst i världen?
-Mmm.

Tell me why I don't like mondays

Dörren är låst, alla lampor är släckta och det är bara ljudet av maskinerna som hörs. Jag har gått ner till tvättstugan för att slänga in en maskin. Novemberregn i kombination med de smutsiga fönstren släpper trots allt in tillräckligt med ljus ändå för att man ska kunna urskilja maskinens startknapp, det räcker för mig.
-Jäklar vad du skräms!
-Vaddå?
-Jag trodde inte att det var någon här, det var låst och släckt.
-Jaha, svarar grannen, på ett sätt som får vem som helst att förstå att hon inte förstår hur man kom fram till den slutsatsen.
-Jag är inte skum, fortsätter hon.
-Varför tänder du inte lampan då?
-Det är ju ljust ute, säger hon och stirrar på mig. Jag är rädd.
Hon står och viker lakan, praktikst taget i torkskåpet. Allt jag behöver göra är att putta in henne och stänga dörren.
När jag startat maskinen säger hon att jag kan ta en av hennes, hon använder den ändå inte.
Jag borde, för vi har en hel del tvätt men jag orkar faktiskt inte springa i tvättstugan idag. Det nöjet spar vi.

När jag varit hemma en stund ringer det på dörren. Jag blir nästan lite rädd, kikar i nyckelhålet och blir rädd. Det står en pojke där, en pojke i sexan behöver min hjälp, mitt på dan har han ringt på min dörr. Tusen scenarion i huvudet och jag öppnar. Det är ingen pojke i sexan, det är grannen. Hon är i femtioårs åldern, kortare än jag och det blonda håret försöker nog efterlikna den äldre generationes tama, kultursvältfödda, misslyckade försök till en Eton-frisyr. Blå gummistövlar, glasögon. Inget fel på gummistövlar och glasögon, vare sig ihop eller isär men vad värre är, det värsta av det värsta -dialekten. Hon talar långsamt, inte sävligt, utan bara långsamt och jobbigt, ungefär sådär som man gör i ÖREBRO! Asså, jag har haft att göra med denna dam förut, hon är inte den trevligaste och det hjälper verkligen inte att hon pratar som hon gör -tvärtom, det bara förvärrar! Jag är Fredrik Lindström och jag ska putsa kikarglaset.
-Det kommer inget vatten i din maskin.
-Va? Oj, öh...
-Din tvätt åker runt i maskinen utan vatten. Du får starta om den på ett annat program.
-Öh...Hur avbryter man ett pågående program då?
-Jag följer med och visar.
-Gud va gulligt!
Ok, jag kanske skäms lite då. Jag kanske dömer för snabbt, det jag baserat mina åsikter på har nog bara varit helt missförstådda omständigheter.
När jag stänger dörren säger hon något som gör att jag inte känner mig dum längre.
-Var är din unge då?
Jag avskyr ordet unge, säg det om du vill om dina avkolmingar, men inte om mitt barn.

I tvättstugan så visar hon hur man stänger av maskinen. Jag tackar igen för att hon ändå var schysst och sa till och visade hur man avbröt programmet.
-Problemet är att du tvättar i nittiofem.
-Va?
-Ja, du tvättar ju i nittiofem, nu låter hon arg. Det behövs inte.
-Men jag ville tvätta i nittiofem.
-Men det behövs ju inte! Och där finns ju inget vatten. Jag tvättar alltid på det här, det blir rent. Hennes finger snurrar runt på C- och D-programmen. Jag förstår inte varför man ska tvätta på dessa. Nu pekar hon på A och B.
-Vikten. Nu är det min tur att peka. Jag pekar på den megastora tavlan ovanför tvättmaskinen.
Där står det om de olika programmen, hur lång tid de tar, för vilken typ av tvätt de är ämnade för och vikten. Vad din tvätt väger. Det står klart och tydligt i tabeller. Går ej att missförstå eller missa.
-Jaha... Hon nästan viskar fram det.
Ha! Det var någonting denna paragrafryttare inte visste!
-Men du behöver inte tvätta på nittiofem, fortsätter hon.
-Jag ville det.
-Jag tror att de har strypt vattnet.
Med "de" så menar hon Poseidon.
-Tror du inte att de skulle ha strypt vattentillförseln på samtliga program i såna fall?
-Nej. Nittiofemman är den som tar längst tid.
Gud, ge mig styrka.
-Det är precis som med toaletterna. Där ströp de vattnet.
-Jaså, det har jag inte märkt.
Hon stirrar igen. Nu är hon sur.
-Hur länge har du bott här då?
-Ett och ett halvt år.
-Ja, det här var för längesedan. Många år sen. Då hade vi tolv liter och nu har vi sex liter.
Gud, snälla ge mig styrka.
-Måhända, men det låter ändå löjligt att de skulle strypa vattnet för nittiofemman.
-Karlar, vad bryr dom sig om det?
-Det är 2008, jag har svårt att tänka mig att nån karl skulle strypa vattnet till JUST nittiofemman på akutmaskinen för att det kanske skulle reta någon av det motsatta könet. Hon muttrar något jag inte hör. En tredje granne kommer in och blir väl informerad medan jag startar om min maskin.
-Nu krånglar den här också! säger hon till den tredje.
-Också?
-Ja, min maskin där funkar inte. Den bara sprutar vatten överallt. Hon blir riktigt arg och fortsätter med att säga att det här minsann var sista gången hon tvättar på en måndag, för så här är det på måndagar.
-Vänta lite nu, var inte det där den maskinen du erbjöd mig att använda?
-Jo. Hon tittar på mig sådär konstigt igen.

Höstskörd

Milton kom hem med en påse full med kastanjer, löv, grenar och stenar. Han har varit så gullig och plockat till sin mamma, det kan man ju inte bara slänga! Ok, stenarna och grenarna åkte, nån måtta får det ju vara.

Ronnys nya skötebarn. Ett ekollon som börjat gro.

Höst i Slottskogen

Höst i Slottskogen

Tidigare i veckan, när det var en såndär härlig, krispig oktoberdag, var Ronny och Milton i Slottskogen och härjade. Det blev en mängd fina bilder men eftersom jag aldrig fick tummen ur att skriva något om det då, så tänker jag inte göra det nu heller. Bara visa den här bilden.

Igår

Igår kom farmor och farfar och hälsade på. Vi gick på loppis/hantverksmässa i Nykterhetshuset på Stockholmsgatan. Det är lördag förmiddag och jag plattar håret för att gå på loppis/hantverksmässa i Nykterhetshuset på Stockholmsgatan. Nåt känns fel.
Anywho, en tant höll på att få hjärtinfarkt när Ronny visade Milton en liten ask med färg- och storlekskoordinerade knappar. Milton tog upp två små vita knappar, tittade på dem och la tillbaka dem i sitt rätta fack. Då fick hon färgen tillbaka. Tänk om hon faktiskt hade dött om han la dem i stora-gröna-knappar-facket?
Jag köpte en fin väska för trettio kronor. Tanten som sålde den berättade att den var gjord av hennes svärmor, hon gjorde alltid såna och gav bort. Först så sydde hon själva väskan, sen så virkade hon ett överdrag och satte dit två bambuhandtag. Jag gillar genuint handarbete, särskilt när det kostar trettio spänn, jag skämdes nästan. Så lite pengar för någonting någon har gjort med kärlek. Fast hon blev rätt så sur tanten, när jag sa att jag skulle byta ut bambuhandtagen.
Alla intänkter skulle gå till Världens Barn, en tredje tant upplyste oss om det. Hon stod vid ett litet bord med en massa krams.
-Vill ni inte köpa plåster för en tia? frågade hon och höll upp en bössa.
Milton började gråta. Ronny försökte förklara att han inte behövde sätta på sig något plåster, tanten log och tittade på Milton. Hon räckte fram ett plåster och nu började Milton skrika.
-Tack, men vi ska nog inte ha plåster, du får pengar ändå, sa jag och slängde ner några mynt i bössan.
-Jo, men ta ett plåster här!
-Nej tack, det är bra så.
-Men nåt ska ni väl ha med er? Hennes väninna log och räckte fram, om möjligt, den fulaste porslinsskålen i hela världen.
-Nej tack, det är bra så. Vi skyndade oss därifrån.

Persona non grata

Idag är jag persona non grata, för mig själv alltså. Jag skulle kunna skriva om hur ont jag har i halsen, min feber, trötthet, tryckande huvudvärk och ömmande kropp. Men jag orkar inte.
Istället tänker jag skriva att Ronny har rakat sitt skägg.
-Hur länge har du tänkt att vara gift?
-Länge.
-Med mig alltså.
-Länge.

Nyfiken på hur han ser ut? http://runeberg.org/clarsson/cl0002.jpg

Plåster

Först kommer tystnaden, sen skriket som alla föräldrar fruktar. Det riktiga skriket av att det faktiskt gör ont på riktigt.
Milton har klämt sin hand eller finger eller nåt i dörren. Helt utom sig och tröstlös ger han i alla fall med sig efter en liten stund, snyftandes håller han upp sin tumme som är lite röd. Inget jag säger eller gör hjälper.
-Vill du ha plåster? frågar jag och han bara tittar på mig. Nu börjar han gråta hysteriskt och hyperventilera igen.
När jag var liten så hade min mamma alltid sånt där plåster från apoteket, hudfärgat på rulle. När man blödde så klippte hon till en bit och det är något särskilt med den där medicinska bomullsdoften... Fast man fick det aldrig om man bara fick blåmärken; man var tvungen att blöda på riktigt. Jag älskar plåster, det tar bort det onda.
"Ånej, vänj dem inte med plåster i onödan!" det är varje förälders kommentar när de hör att jag har Mumin- och Harry Potterplåster, "du gör dig själv en otjänst!".
Nää, jag vägrar att bli en såndär förälder som snålar med plåster. Mina ungar ska få så mycket plåster de bara vill! Från hjärnskakning till blåmärke; plåster tar bort det som gör ont! Plåster hjälper. Jag älskar plåster. Plåster är samma sak som lycklig barndom och doften av blöt asfalt på skolavslutningen.
Milton sitter på köksgolvet och hans gråt blir lugnare, jag går till medecinlådan och tar fram Muminpaketet. Det känns högtidligt när jag tar fram en liten remsa, öppnar den försiktigt och ser en liten, blå plastbit med Mumin och den där kängurun på. Det här är Miltons första plåsteriplåster.
-O, titta Milton, säger jag, titta vilken fint plåster. Ska vi sätta den på handen så att du inte har ont längre?
-NEEEJ!!!
Han skriker igen, skakar på huvudet och stampar i golvet. Han vill inte ens befatta sig med plåstret, jag måste säga att jag är lite chockad och besviken.
-Mamma ha där, säger han och pekar på min panna.
Han tystnar, andas ut och suckar. Nu är världen i sin ordning igen, handen gör inte ont, han har fått juice och mamma har plåster i pannan.

Juice

-Vad ska vi blogga om idag då?
-Juice.

Hans svar kom snabbt och utan någon som helst betänklighet. Idag har Milton druckit juice; Bravo med olika frukter och morot. Han fick is i sin mugg också. Jag har inte druckit någon.
Däremot så smakade jag på den där alvedonen för barn med super duper god smak. Jag tar hellre ett stolpiller i form av en riktig stol. Eller kanske inte, men fy faan vad äckligt det var!
Milton pillade i sig några skedar aprikoskräm, sen kom jag på den briljanta ideén att blanda ut fem milliliter alvedon i krämen. Värre än värsta blodhunden... När skeden med aprikoskrämsalvedon var precis vid hans mun så log han och slog bort skeden.
-Mamma ha, sa han och försökte föra skeden till min mun. Skitunge. Han slår mig i mitt egna spel. Vad fel det lät på svenska.

Onsdag morgon

-Mammas snopp...
-Mammor har ingen snopp. Bara Milton och pappa.
-Pappa gör pannkakor.

Milton är sjuk. Vet inte om han feberyrar -inte helt omöjligt. Om inte annat så för han väldigt konstiga konversationer. Några timmar senare så spydde han i kökssoffan; en halv baby bel-ost. Vägrar att ta alvedon trots att vi köpt en med super duper god smak, hallon eller nåt sånt. Gav honom lite cola istället. Japp, riktig, hederlig COCA COLA. Gott tyckte han. Fick till och med i sig ett dussin makaroner. Köttfärssåsen som jag preppat med en massa antiinflamatorisk vitlök spottade han ut. Ringde till dagis och sa att han stannar hemma resten av veckan. Fröken föreslog lite vaniljglass. Jag tror det går lika bra med Ben & Jerrys Cookie dough, jag är ju också lite sjuk och behöver glass. Synd att Milton inte är äldre, då kunde vi sitta i soffan med varsin glass under varsin filt och kolla på sunkiga filmer och vara sådär sjuka ihop. Nu ligger vi på hans bilmatta istället och han rättar mig varje gång jag kör med bilarna, tydligen så låter jag fel när jag gör mina fantastiska billjud.

London

British Museum

En praktfull byggnad som är ett måste med sina skatter från jordens alla hörn!
Rosettastenen som gjorde det möjligt att tyda heroglyfer och öppnade en helt ny värld, statyer från Påskön som med sin mystik fortfarande skrämmer skiten ur folk, människoporträtt uthuggna ur sten; med sina arkaiska leenden kan de förföra vem som helst...
Ja, allt du kan tänka dig finns här!

...men inga muffinsformar.

Oxford Street

En 20 mil lång gata med alldeles för mycket folk som går alldeles för långsamt. Här finns inga muffinsformar.

Okänd gata

Här finns inga muffinsformar eller någon som vet var man kan hitta sådana. Vi frågade varenda en på bilden. Däremot så har Rudyard Kipling bott i huset till höger. Åt han muffins?

Buckingham Palace

Vi var bjudna på te hos Bettan. Afternoon tea med scones och diverse kakor. Inga muffins syntes till.

Så här gick det till

Visst, det är roligt med bloggar och jag ser alla fördelar klart och tydligt. Det känns dock som det där kattköpet när man var liten fast nu är man stor...


Min goda vän visar stolt upp sin kattmamma/blogg och alla små kattungar/nya inlägg varvid en liten kattunge till och med fått mitt namn. Gulligt. Jo, det är verkligen en fin kattmamma hon har, ett riktigt praktexemplar och då har hon ändå två barn va och när jag beundrat klart så frågar hon om jag inte ska skaffa en. Näe, det är verkligen inget för mig, vi har inte tid eller engagemang och visst, det är kul nu men när den där lille kattungen blivit större kommer det inte vara lika roligt längre. Tänk på all mat, kel och annat den kommer att behöva för att inte prata om den där kattlådan!
Men snälla, det hade varit så kul och då kan alla få följa och det blir spännande...
...veterinärer och försäkringar och jag VET hur det kommer att sluta. Vi får lov att ge bort katten till nån stackars ensam tant som behöver någon att rå om. Hur gick det förresten med den där sköldpaddan det tjatades så om?!
...snälla, snälla! Lovar att det inte ska bli så den här gången. Nu ska det klappas och kelas som aldrig förr, inte bara i början utan hela tiden!
...Ok då, den var ju himlans fin, Linas katt.