I efterhand

Den här bilden togs när vi var hos Petter och Lina för ett tag sen. Den hamnade i en annan mapp när jag förde över bilderna till datorn, inte mitt fel då jag bestämt hävdar att datorn har ett eget liv. Hur som helst så tycker jag ändå att det är en fin bild och den förtjänar nu att få lite uppmärksamhet här, så här i efterhand.

Samlingsskivor

-Har du ingen musik med lite ös i? Lite rock?
-Det är väl klart att jag har rock.
-Då menar jag inte Toto eller Scorpions!
Syrran springer upp för trappan för att kolla igenom skivsamlingen. Jag är hos henne för att julstäda a la som man gjorde förr. Hon kan inte själv, hon skyller på två whiplashskador.
-Här är en med en dödskalle på! Och några bokstäver, jag ser inte riktigt vad det står.
Det låter lovande och jag kikar upp för trappan.
-Dio. Det står Dio, Bitte. Men det blir bra, jag har inte lyssnat på Dio på evigheter.
-Här hittade jag något annat, Floorfiller Rock.

Ok, Floorfiller för mig är ett dansprogram som gick på TV3 för några år sen och som också lades ner för att det inte var speciellt bra. Det känns inte lovande. Bitte läser på baksidan, någon låt med Queen, Twisted Sister... Jag erkänner, jag hade fel, skivan känns lovande ändå.
Hinkar med vatten, en armé av diverse rengöringsmedel och Queen på högsta volym. Jag börjar med att skura taket. Jag väntar ivrigt på "We're not gonna take it" samtidigt som jag skurar fläkten. Med en tandborste och Cillt Bang får jag den att se ut som ny. Tro inte att jag är galen på något vis, men det var som riktig terapi att få gå in i alla små springor med tandborsten och gnugga bort skiten. Bakom spisen ska vi inte tala om. Det kändes jättebra att få spraya kemikalier och diskmedel, låta det verka och sen gnugga, gnugga, gnugga. Jag kunde stå ut med den dåliga musiken. Nu var det nån jävel som sjöng nåt med whiskey och mjölk, det var inte ens lite tokroligt på ett töntigt sätt. Bara fruktansvärt dåligt... Gubbrock.
Nya krafter igen när "Poison" ljudade ut och jag sjöng med, lite hackigt dock för jag skrubbade så att jag blev anfådd. Jag fick tillslut bläddra fram till Twisted Sister. Det är nog min themesong tror jag. Men jag kan ändå inte sluta fundera på varför samlingsskivor finns. Hur går det till?
Sitter det några kostymklädda på ett fult kontor, bestämmer att de ska ge ut en skiva med blandat. Tar med såna låtar som ingen lyssnar på för att det är riktig, jävla skitmusik och sen kastar man in två eller tre låtar som är riktigt bra. Dessa bra låtar får också göra reklam för hela skivan, dra lasset liksom. Fantastiskt, tänker kostymerna. Vi gör TV-reklam också, lite flames runt det snurrande skivfodralet och en basröst som talar om för tittarna att nu, äntligen är den här, skivan som alla väntat på. Alla rockfavoriter på en och samma skiva! Fantastiskt! Och så spelar vi samtidigt några sekunder från de bra låtarna. Så lurar vi alla! Muaha ha haaa!!!

Jag avskyr samlingsskivor, det är bara trams på. Inte ens att man skulle kunna upptäcka en ny grupp. Aldrig. Utfyllningslåtar som är värre än en b-sidas b-sida. Du undrar hur pyramiderna byggdes, jag undrar varför dessa finns. Inte pyramiderna alltså, utan de där samlingsskivorna med alla rocklåtar du behöver för en lyckad fest.
En av Scorpins hundratio tyska ballader skrålar ut i köket, hittar mitt hjärta och börjar förpesta det. Jag byter låt, hör applåder (inte i mitt huvud utan på skivan), snack och så en ny ballad.
Oh Lord, det är inte sant. Scorpions har gett ut en live-CD med deras finaste ballader.
-De är så himla bra!
Jag kan inte med att byta riktigt än. Tydligen gör detta märkliga band väldigt stort intryck på Bitte. Vi kan lyssna en låt då innan jag stänger av skiten.
"Dust in the wind", en otroligt fin liten sång.
-Den här är bra, men du ska höra den med Linkin Park! Han har sån känsla i rösten.
-De har de här med. En otroligt fin stämma.

Jag rattar in Bandit. Äntligen, rätt känsla i kroppen igen. Det går bättre med städningen (och terapin), när man kan skura panelväggar och sjunga med till "Hallowed be thy name".
Tack Iron Maiden.

Nu är Milton två

Nu äntligen är Milton två år, det tog några kalas men tredje gången gillt! Han är alltså inte åtta, tio eller tjugo längre, utan bara två år. Skönt. Idag firade vi tillsammans med Lina, Loke och Elis, Douglas, Billy, Joseph och Hector, käk, lek och tårta. Och ballonger. Konstigt nog har både jag och Lina utvecklat en fobi mot ballonger, de är obehagliga, men jag har varit stark. Jag har varit den utav oss som låtit barnen leka ballongerna och inte gömt mig i soffan. Loke lekte lyckligt med en ballong tills den gick sönder, då tog han en ny för att behålla euforin och när den gick sönder tog han en ny. Han kastade ballongerna upp i luften, klämde och tjöt av glädje. Det var först när han la sig på golvet med den pastellfärgade plastsaken som Lina gömde sig bakom alla kuddarna i soffan, Elis tryck tätt intill sig, och höll för öronen samtidigt som hon blundade hårt. Loke ligger alltså på golvet med ballongen under sig, fortfarande skrattandes och helt utan vetskapen om att den sprängs snart. När den gjorde det skrattade han så mycket som bara ett litet barn kan, tog en ny och la sig på den också.
Jag gömde resten av ballongerna.


Dagens tårta följer tidigare biltema, fast denna gång med en rondell och en Hummer. Smakerna har hela tiden varit densamma; vaniljcreme och mangomousse, fantastiskt gott! Ok, lite fusk med denna, den har ju en färdigkavlad marsipanbotten men jag tycker inte att man kan/ska begära så mycket utav mig...







Milton blev jätteglad för Duplodinosaurier från Douglas.

Ronny, Billy och Hector med Elis.

Imorgon ska jag fota honom i den nya Spidermandräkten och med den nya hästen som Loke valde. Tack allesammans för att ni var med och firade Milton och tack för alla fina paket!

Till Petter

Till Petter,

min käre vän, grädden skulle ju naturligtvis användas till tårtbak och tårtbak allena. Alltså ingen annan bak.