Milton och Loke och Elis

Loke är Miltons bästa vän. Med tanke på alla bett Loke får så är det ett under att han inte börja skrika hysteriskt så fort han får syn på Milton, de leker trots allt väldigt bra ihop.

Loke läser "Max nalle"

Elis var inte alls intresserad av Loke och Miltons konsert. Hur han kunde sova genom den rockigaste xylofonversionen av "lilla snigel" är ofattbart. De stora pojkarna har alltså varsin xylofon och varsin verson av "lilla snigel" och ändå sover han så sockersött, lille Elis.

Jag har funderat på en sak. Det finns ju såna där konstiga föräldrar som tejpar upp lappar på ytterdörren som informerar oss andra om att deras bebis sover, såna som börjar viska så fort lille Per somnat och som förväntar sig att alla ska göra likadant. Såna där som blir så otroligt deffensiva när man frågar om det inte är bättre att bebisen hör lite ljud, stänger av telefonen och all kontakt med omvärlden och är fullt nöjda med att tassa omkring på tå om man nu nödvändigtvis måste gå någonstans och om man nu går på toa så Gud nåde den som spolar! Mammor och pappor som ifrågasätter brevbärare, är det verkligen så klokt av dem att slänga ner posten? Kan de inte bara lägga den under dörrmattan, ska det behöva vara så svårt? Det finns minst en i varje familj så jag vet att ni vet precis vad jag menar. Det jag funderar på är varför de aldrig är såna med barn numero två? Hur kommer det sig att numero två är omringad av ljud och oljud och, håll i er nu, fortfarande kan sova?