Kalas, andra sittningen

Vi har valt att inte ha ett kalas där alla är samlade under ett och samma tak på en och samma gång och sen få det överstökat. Jag träffar min familj väldigt sällan så för mig blir det lättare att dela upp. Dessutom skulle vi inte få plats. Det är skillnad när man har fest, då är det självklart att barrikadera sig på mattan i köket, hänga i klungor i hallen eller stå i vägen någonstans.

Idag, söndag, var det alltså dags för familjen på fars sida att fira Milton. Det börjar bli lite av en tradition att ställa klockan för att köpa vispgrädde, efter fyra timmars sömn ringer alltså klockan. Blosset hade slut på vispgrädde och jag undrar verkligen hur, men hur som så fick jag min grädde tillslut och Milton skeppades till faster Marie så att jag och Ronny kunde stressa livet ur oss än en gång. Vad gör man inte för sina barn?

Patrik, Veronica och Mickan. Bloggpose?



En Saab i lantmiljö, som taget ur en reklamfilm.
Jag vill bara poängtera att jag glittrat asfalten.

Alla fick plats runt bordet! Om man då tar i beräkning att jag och Ronny turades om med att sitta. Under middagen var det min och under fikan Ronnys tur. Inte alls krångligt!

Farbror Roger hjälpte Milton med paketöpp-ningen och dagen till ära gick det i Duplos tecken.

Baddare är mumma! Här i knät på Bettan som numera heter Elisabettan enligt Milton.

Det var roligt när vi tände ljusen på tårtan, sjöng och hurrade. Miltons blick vandrade sakta runt, han tittade noga på var och en när vi sjöng. Han såg väldigt konfunderad ut. Så fort jag portionerat ut tårtbitar började Milton, på kanten där han satt.
-Paket.

Han har fått smak för paket. Hela morgonen har han tjatat på mig, eller rättare sagt frågat väldigt snällt om det möjligtvis kanske fanns paket till honom någonstans. Fast han var sötast under frukosten. Jag och Ronny hade pratat väldigt mycket och livligt om dagens sysslor.
-Du måste hjälpa mig med tacopajen, Ronny.
-Jag hjälpa dig, säger Milton med ett leende.
-Åh, vad du är snäll!

När han var hos Marie hade han fått tag på hennes Luciatåg, en såndär dyr adventsljusstake. Han höll så fint i sladden och gick och drog den bakom sig.
-Men Milton, vad gör du? utbrister Marie. Så får du inte göra med mitt Luciatåg!
-Joo. Jag är jättesnäll.

Sen brände han sig på Veronicas plattång. Nej, han brände sig inte, han tog på den med tummen och upplevde värme. Kallt virat runt tummen, precis som sin mor. När han kom hem visade han stolt upp sitt finger, eller högertumme eller vänstertumme. Han hade glömt vilket utav det det var men ont hade han, jätteont.

-Du vet att ju mer jag tjatar desto mer får du massera.
-Mmm. Men vi ska snart gå och lägga oss.

Konversationen mellan mig och Ronny utspelas i realtid, jag vet inte riktigt vad han menar. Det vet nog inte han heller, han har bara lovat mig massage hela dagen och nu sitter han där, näsan i laptopen med ett kasst spel. Gå och lägga sig förresten... Jag har ju en tårta till att göra, det är ju kalas imorgon med. Ja, jag har vispgrädde, sluta tjata.

Kalas i dagarna tre

Igår, lördag, hade vi kalas för Milton med familjen på hans mors sida. Lotte och J.R. var också med, de tillhör familjen men om det är bra eller dåligt vet jag inte.
Det började i fredags. Jag upptäckte att jag hade satt på fel platta när jag kokade ägg och spenatsoppa. Inget så där schysst, coolt att jag sneglade på spisknappen och märkte det så, nej då. Jag tryckte tummen på ett spislock för att ta bort det. Efter tredje gradens brännskada och isbad i tre timmar har jag nu förlorat känseln i min stackars tumme. Innan känseln försvann vill jag bara tala om att det gjorde satans ont. Detta fanatstiska stuntnummer gjorde att vi förlorade några timmar som vi istället skulle ha spenderat på städ och pynt inför kalaset. Suck, ja, ja, det kunde ju ha varit värre...
På fredag kväll tar vi fram alla tillbehör till tårtan, klockan är elva på kvällen.
-Men du ska ha vispgrädde.
-Det går la lika bra med det här?
-Det vispas inte.
-Jo då.

Efter att ha stått och vispat matlagningsgrädde i tio minuter utan önskat resultat vill jag bara dö. Istället tar jag min tumme som är inlindad i en kall kökshanduk, dock fortfarande kvar på handen, och lägger mig på hallgolvet i fosterställning. Jag gråter inte, det är jag för arg för men det blev värre.

Lördag morgon, vi har ställt klockan. Ronny rusar ner till Blosset så fort de öppnat och köper tre deciliter vispgrädde. Fantastiskt. Tårtmakeriet startar och tar närmre tre timmar. Det blev inte så fint som jag tänkt mig, skönt att ingen vet vad jag hade för bild i huvudet, då vet de ju inte hur den egentligen skulle ha sett ut. Om Milton tyckte om den? Kanske om han hade fått en chans att se den. Födelsedagsbarnet bestämde sig för att nana precis när vi skulle till och fika.


Milton och jag gör tårtan. Eller rättare sagt, jag gör tårtan, Milton kavlar mjöl och äter sugarpaste.

Som tur var åt han inte upp all sugarpaste,
det räckte till en stadsmiljö. En stor tvåa som inte kan
misstolkas med en åtta och favoritbilen BMW.

Kusin Damien verkade dock
föredra Duplobilarna.

En Lotte, två mostrar, en Damien och ett stycke mormorsrygg.

Och så tillslut var kvällen till ända för Milton. Lätt hypad men ändå väldigt glad för sitt kalas, sina fina presenter och alla som lekte med honom.

Jag skulle under dagen ha åkt och handlat med pappa. Men eftersom jag var så illa tvungen att bränna tummen så hade jag en hel del att ta igen denna dag.
-Äh, jag åker med pappa och handlar efter kalaset istället.
Ronny instämde att det var det bästa eftersom min stressnivå var lite hög.

På lördag kväll är det alltså dags för att göra morgondagens tårta. Lotte höll mig sällskap med en flaska vin och verkade se fram emot att få vara med och tårta sig. Fram med bunkar, vispar, sugarpaste och färg; här ska skapas!
Det är fan inte sant. Gissa hur mycket grädde jag hade hemma? Just det, noll! Klockan är elva, affärerna är stängda och åter igen vill jag bara dö.

Nada

Idag har det hänt nada...

...Milton badade...

...sen kom Lina och Elis och hälsade på.

Marie kom också men det har jag ingen bild på...

2008*11*26

-Fyller du år idag Milton? Hur många år blir du då?

-Åtta.

-Nä, åtta? Du fyller ju två.

-Nääää mamma, snyftar han, åtta åååår!

Milton fyllde år igår. Vi skulle ha firat med pompa och ståt men den unge herrn hade drabbats av magsjuka så på kvällen blev det glassfika med farmor och farfar. Farmor hade dessutom under dagen tagit med Milton till en frisör, utan mamma och pappas vetskap eller godkännande... I vilket fall som helst så ser vi fram emot de kommande kalasen som ska hållas på lördag, söndag och måndag.

Vad hände egentligen i lördags?

Kära läsare,
detta inlägg är en förlängning till inlägget "Typiskt Ronny". Bra att veta ifall du inte skulle fatta något.

Nu har jag pratat med Marie. Hon berättade att hon kom upp i trappen och dörren stod öppen. Inte på vid gavel, men öppen. Och att det var tyst, helt knäpptyst. Obehagskänslor. Panik. Något är fel. Sådär som man kan känna. Hon vågade inte gå in. Hon bara såg framför sig hur Ronny och Milton låg där, dekapiterade eller värre. Kanske var förövaren kvar?
Jag är inte riktigt säker men jag tror att hon backade ner för trappan. Möter Larsa och Veronica, ingen vågar gå in. Ringer polisen.
-Ok, brukar det förekomma misshandel?
-Nej, men...
Polisen frågade lite grann och Marie undrade bara om vad man ska titta efter om brott begåtts.
-Hallå, jag vågar inte gå in!
-Okej, vi skickar en bil om vi har en ledig.
Tur att det inte hade hänt något för polisen har fortfarande inte dykt upp. Ledig bil, my ass!

De ringer på porttelefonen. Den låter för jävligt, den kan till och med väcka de döda.
-Ja?
-För helvette Ronny!!!

Ronny drar igen den öppna dörren utan att reflektera över att den var öppen. Sen möts han av sin syster, svåger och systerdotter som är redigt förbannade.
-Ronny, vad gör du?
Han ser helt förvirrad ut. Flummig. Iförd pyjamasbyxor och t-shirt står han i sin hall och bara glor.
-Men hallå, vad håller du på med? Vi har ringt i flera timmar och dörren var öppen...
-Katten? Var är katten?
-Katten?! Utbrister de tre. Här har vi varit oroliga och trott att ni legat döda eller skadade och du frågar om din jävla katt?!
Ronny fattar ingenting. Här står tre knäppskallar och gapar om något han inte förstår. Han och Milton har ju suttit och läst och snoozat sig lite, han har inte hört någon telefon. Arton missade samtal på hemtelefonen och tjugosju på mobilen. Till Ronnys försvar måste jag dock tillägga att hans mobil är sämst, alltså riktigt jäkla usel, men ändå...

Hur var det med dörren nu då? Varför var den öppen? Det är det ingen som vet. Jag är bara glad att Milton inte gick ut i trappen och slog ihjäl sig.

Ugnsbakade äpplen

Gott folk, här har ni:

Ingredienser

8 st äpplen, valfri sort

50 g valnötter

50 g mandelmassa

0.5 tsk kanel

40 g smör, rumsvarmt

Kolasås

1 dl vispgrädde

1 dl ljus sirap

0.5 dl strösocker

75 g smör

Gör så här
1. Sätt ugnen på 175 grader. Skölj och kärna ur äpplena.
2. Hacka valnötterna och riv mandelmassan. Rör ihop nöthack och mandelmassa med kanel och smör.
3. Smörj en ugnsfast form med smör och ställ äpplena med hålen uppåt.
4. Fyll hålen med nötmassan och sätt in äpplena i ugnen i 20-25 minuter. Titta till dem efter 20 minuter, för de ska inte stå så länge att de spricker.
5. Koka under tiden kolasåsen. Häll grädde och sirap i en kastrull och tillsätt socker samt smör.
Koka upp och låt sjuda under omrörning tills såsen tjocknar och blir ljusbrun.
6. Servera äpplena med kanelsemifreddo eller vaniljglass.

Nu vill jag bara säga två saker; vad i helsikke är kanelsemifreddo och Lina (eller den som känner sig manad); lägg till en kommentar/tips på nåt du gjorde, schysst.

Seans

I måndags var jag på seans med mamma och Ameena. Föreställ er att det är mörkt, alla är samlade kring ett stort, runt bord. Kandelabrar, spindelväv och mystiska ljud. Utanför de franska fönstren ser man hur det blixtrar till och en obehaglig kyla sveper in över oss...
Det var precis tvärtom. Det var jag, mamma, Ameena och 281 andra personer. Vi var på en plats som är så långt bort från familjen Addams hus man kan komma, vi var på Möllan. Vad är Möllan? Jo, Möllan är den plats där jag för tjugotre år sedan grät så hysteriskt när vi såg "Bambi" att vakten till slut fick komma, Möllan är alltså en gammal biograf i Folkets Hus, Mölndal. Där var vi, totalt 284 platser, alla utsålda, alla fulla med förväntan. Terry Evans. Jag säger bara, Terry Evans.

Jag måste dock säga att det förstörde stämningen en del när hans tolk översatte. Hon missade humorn men å andra sidan behövdes hon. Han pratar lite konstigt den där. Jag funderar på hur det är att bo i staden där han bor. Tänk er själva i kön på Konsum.
-Ursäkta att jag stör, jag brukar normalt sett inte... Men asså, har du kanske ett meddelande till mig?
Eller när man är på fest och stämningen dör för att alla vill ju att han ska säga något, en hälsning från den avlidne fastern, ett råd från andarna om i vilken riktning man ska gå, ja vad som helst!
Så är man där på festen, middagen, väntrummet och det blir en pinsam tystnad. Alla tänker det. Alla vill. Alla utan Terry.
Jag ville fråga honom massa saker. Vem var Jack the Ripper? Är det som i "Sjätte sinnet"? Hur många demoner har jag i mitt följe? Vad hände egentligen med dörren i lördags? Men jag tordes inte.
Man fick ställa en fråga om man ville, jag frågade hur det funkar med såna där andar, såna där guider som han hade pratat så mycket om under kvällen. Har man en sån hela tiden eller bara vid behov? Är det någon man känner? Hur får de en, är det ett lotteri där uppe?
-Det var många frågor.
-Jo men, välj en utav dem då.
Han berättade om hur det var för honom. Sen så fnittrade han lite.
-Är det ok om jag berättar vad de säger? De skämtar lite om dig.
-Öh, ok.
Jag kallsvettas.
-Det som ska göras imorgon vill du ha gjort igår.
Hans hand låtsats vara en raket som skenar iväg.
Hela dagen har jag frågat Ronny.
-Varför är inte det gjort?! Hur har du tänkt där? När? Varför är inte det fixat?!
Exakt hela dagen i olika varianter. Jag vet att Terry Evans, the Terry, syftar på mitt icke-existerande tålamod. Det stämmer, det vet ju varenda människa och tydligen ande. Det enda jag inte förstår är varför just det skulle vara så himla kul?

Men en sak som faktiskt var rolig var när Terry fick ett meddelande till någon. Han pejlade in en man som satt längre bak i publikhavet och mannen blev försedd med en mikrofon.
-Det är din pappa.
-Jaså? svarar mannen med en riktig basröst som lät nästintill overklig.
-Han är stolt över dig. Hur du har vänt ditt liv. Han är otroligt stolt.
-Ja, det var la kul att höra, fortsätter mannen på gôtebosska.
-Ha ha, han är nog en liten skämtare också. Han säger att han vet vart du gömt dina pengar.
-Säg det inte till min fru bara!
-Jag förstår inte riktigt men han pratar om kalsonger...
-Okaj.
-Han frågar hur det är med dina underbyxor?
-Jo, det e la bra, säger mannen lite förrvirrat.
-Din pappa säger att han är redo att ta emot dem på andra sidan nu! Ha ha, dags att köpa nya kanske?!
Nu bryter vi andra fullstänigt ihop av garv.
-Ha ha, ja, jag får la göra det kanske.
-Han skämtar om dig, får jag berätta?
-Okaj.
-Han säger att du inte riktigt tror på andar och andra sidan.
-Ja, det stämmer.
-Och att du ofta frågar om de kan höra dig.
-Jaa... skrattar mannen.
Terry Evans lyfter på ena benet, intar en position som gör det möjligt att lägga en brakskit och med hela sin kropp och mun gör han en väldigt imponerande imitaion av just en brakskit.
-Du frågar om andarna kan höra den?
Alla asgarvar hysteriskt.
-Ja, hoppas att det svarar på din fråga! De hör dig!

Söndag med vänner

-Ska vi åka hem till Loke och Elis?

-Nej.

-Ska vi hälsa på Lina och Petter då?

-Ja! Jippie!

I söndags var vi i Sjövik. Eller till och med i en förort till Sjövik, Östad. Där i ett mysigt, rött hus med snickareglädje i entrén och dragiga dörrar bor familjen Baldenäs/Johansson. Hur mysigt som helst. Loke blev helt till sig när vi kom, mest för att jag var där.

-Mimmi, Mimmi!

Men jag hann inte säga mer än hej förrän han tog Milton i handen och ledde in honom i lekrummet. Där i en målarbok visade han sina alster. Mycket färg över hela pappret precis som det ska vara. Milton verkade inte särskilt intresserad utan började vända på leksakerna istället.

Milton och Loke har alltid lekt bra med varandra, turats om och hjälpts åt. Ja, det har ju varit några bett här och var från vår son, men annars har det varit fövånansvärt bra. Tills idag.

Det enda de turades om att göra var att slå varandra. Bett, dra i håret, putta och knuffa undan.

När Loke inte fick knuffa undan Milton från boken vi läste tillsammans, gick han istället och ställde tillbaka den i bokhyllan och så höll det på. Det tråkiga var att Milton hämnades på något genom att måla med krita på högtalaren...

Den käraste ägodelen som Loke har är en traktor. En stor, jättefin traktor med släp. Ingen får pilla den eller ens titta på den, den är bara Lokes och ni kan ju själva föreställa er ljudnivån när Milton satte sig på den. Hur ska jag förklara? Ni vet hur heliga kor är för indier, vapen för amerikaner, pudding för engelsmän och ordning för tyskar? Om man lägger ihop allt det där tillsammans så kommer man inte ens i närheten av vad traktor med släpet är för Loke.

Men efter några timmar hände något mycket märkligt. Milton hittade traktorn igen, satte sig på den och Loke tittade på. Han gnydde och vred på sig lite grann, sen satte han sig på flaket.

-Sitta flaket.

Han satte sig glatt på flaket. Ingen vågade andas, inte ens pyttelilla Elis. Vi skyndade fram med våra kameror, ingen visste vad de skulle säga, tänk om man sa fel grej och förstörde den magiska händelsen?

Ja, jag vet, jag är en fantastisk fotograf. Men ni måste förstå att det handlade inte om att ta en fin bild på grabbarna med traktorn, utan det handlade om att ta en bild! Men här de i alla fall, Loke och Milton tillsammans.

Nej, det tar inte slut där. De turades sedan om att sitta på flaket. Halleluja!

Det värsta med att träffa någon som har en liten bebis är att man så väldigt gärna vill ha en själv. Elis är så himla söt och snäll. Jag har allvarliga planer på att ta honom men jag ska nog vänta tills han har ammat klart helt och hållet för han skriker så förfärligt när jag inte ger honom någon mat.

Ja, jag blev imponerad av hur fint Loke och Milton lekte till slut och hur stark Elis är för att vara så liten men det som fascinerade mig mest var när Lina gjorde ugnsbakade äpplen.

-Mmm, det är jag sugen på. Men hur gör man då?

Så brukar jag också säga, jag brukar också kolla upp recept. Men här blev jag riktigt imponerad och nästintill chockerad; hon gjorde det. Hon fyllde äpplen med mandelmassa och hasselnötter och när de var inne i ugnen fixade hon vaniljvisp och, håll i er nu -kolasås. Nej, inte såndär man köper, utan hemmagjord, egengjord. Jag visste inte ens att man kunde det.

-Jodå, lätt som en plätt, sa Ronny då. Man rör ner det här med det där och vispar si och så.

-Va? Har du gjort det förut?

-Ja, det är väl klart.

-Varför har du inte, under alla våra åtta år tillsammans, gjort det då?!

Typiskt Ronny

I lördags hände något spännande. Jag var på jobbet så jag kunde tyvärr inte delta men jag ska återberätta, det här är för typiskt Ronny.

Farmor och farfar ringer hem till oss på lördag förmiddag, inget svar. De ringer Ronnys mobil, "the number you have dialed is not in use". De ringer hem igen. Och igen. De provar Ronnys mobil några gånger till. De provar till och med från kompisens telefon, det kanske skulle fungera bättre men icke. De ringer hem igen. Jag har arton missade samtal på hemtelefonen. De ringer till Marie som kommer ner. Hon går upp för trappan i svalen, dörren står vidöppen. Panik. Vad kan ha hänt?! Något måste ju ha hänt! Nu ligger Ronny och Milton där inne, mördade, lemlästade. Panik. Hon springer ut och i korsningen Svangatan/Stockholmsgatan ringer hon till polisen.

Nu råder det lite olika versioner. Farmor säger att Marie var inne i lägenheten och ropade.
-Ronny! Milton! Hallå?
Inget svar. Panik, rädsla och samtal till polisen. Dörren stod ju faktiskt på vid gavel dessutom.
Ronny däremot, som var där, säger att det inte alls var så. Marie kom i trappan, såg hur dörren stod vid öppen och visste inte riktigt vad hon skulle finna därinne så hon ville inte gå in själv, ringer polisen och sen kommer Larsa (som är snickare). De ringer på porttelefonen.
-Ja?
-För helvette Ronny!!!

Jag har inte pratat med Marie än, måste göra det för jag måste få klarhet i vad som hände och framförallt var som hände med polisen. Det enda jag kan säga nu är att det är så typiskt Ronny att vara hemma med två döda telefoner och vänta på samtal.

Leka död

Milton har en ny lek eller snarare ett nytt statement kanske. Han spelar död. När vi ska gå upp för trapporna i svalen lägger han sig istället ner i en dramatisk pose.
-Men kom igen då, slarva inte i trappan!
-Död.
-Är du död?
-Ja.
-Ok, kan den döde Milton gå upp för trappan då?
-Räv.
-Ok, kan den döde räven gå upp för trappan så vi kommer in nån gång?
-Nej.

Milton hade introducerat "död" för Ronny redan dagen innan, när han skulle hämtas på dagis.
-Är det de stora barnen som leker så?
-Mmm.
-Hur dör man då?
Milton tar fram sin lilla hand och sträcker ut pekfingret.
-Skjut, skjut, skjut!
-Jaha ok, men hur låter man innan man dör då?
Milton sätter sig upp och tittar allvarligt på sin pappa. Sedan öppnar han munnen och ett knarrande, klagande ljud kommer, det håller på några sekunder och han lägger sig ner och blir tyst.
-Så pappa.

Idag när jag hämtade från dagis så gick vi till den lilla lekplatsen, vi var där en liten stund och petade på stenar. Han ville att jag skulle vända på dem.
-Snälla, kan du inte leka sånt med pappa istället? Han tycker om att vända på stenar, jag tycker om andra saker.
-Vända den! Hjälp mig...
Jag petar lite på en sten, låtsats att jag tar i.
-Oj, den är så himla tung Milton, det går inte.
-Tung den.
-Jaa, jättetung, kom nu så går vi.
-Död.
-Är du död nu?
Han sitter vid stenen och nickar.
-Ok, ska du följa med och köpa bröd då?
-Död!
-Ja, men du kan ju vara död i vagnen.
Han ställer sig upp, wow vad lätt det gick! Sen går han några steg och lägger sig i en lövhög.
-Död...
-Ja ok, Milton, du är död. Men jag är inte det och jag vill köpa bröd, kom nu!
Han gör det där ljudet, påminner om en plågad zombie.
-Vet du vad Milton, du är bäst. Jag älskar dig!
-Också älska.
-Älskar du mig?
-Nä, Milton.
-Älskar du dig själv menar du?
-Mmm. Och mamma pappa.
-Vad go du är, kom nu Miltis så går vi.
Han ligger kvar i sin lövhög och blickar mot himlen. Funderar han på Döden på riktigt?
Jag kan inte annat än att bara stå där och le, han är inte riktigt normal men han är min.

Rätt så gulligt

-Tar du det eller?
Klockan är fyra på morgonen och Ronny frågar snällt om jag har lust att gå upp och fixa en nenne till Milton.
-Nä, säger Milton som nu står vid min sida av sängen. Mamma ligga där, pappa göra.
-Ja, du hörde din son, det är bara att gå upp.
-Natt mamma!
Milton klappar mig på kinden och hans ansikte är två centimeter ifrån mitt, sedan springer han ut till sin pappa som står i köket och kokar vatten.
-Men du behöver inte säga förlåt, varför gjorde du det?
-Nää, natt!
-Du har ju inte gjort någonting, fortsätter Ronny.
-Nää, natt mamma!
-Men lille plutten, inte ska du väl be om ursäkt för...
-NATT! HAN SA GOD NATT OCH INTE FÖRLÅÅÅÅT!
-Jaså jaha, jag trodde att du sa förlåt... Ja men det var ju rätt så gulligt att du sa god natt till din mamma.
-Mmm, natt mamma.

Jag och Ronny och Billy

Jag, Ronny och Billy valde att slå ihop våra födelsedagar till en och ha fest hos Billy, vilket vi också hade i lördags. Eller njae, det blev jag och Billy för Ronny hade fått magras, när den andre personen jag sa det till frågade om det var en hund, skrek Kamshad ut till alla att det var diarré. Det gillar jag mest med Kamshad, han håller på etiketten.




Billy och jag. Nej, vi har inte pluggat ihop, han har inte knegat på Domus...




Matti och Joseph är övertygande rockers.

Mylyn och Kamshad.

Jag och Kamshad hade, som vanligt, intressanta samtal. Det hela började med att jag föreslog synkroniserad simning som aktivitet för Khazars födelsedag. Hur som så har jag uppfunnit en ny sport, synkroniserad boxning.

Douglas och Helen är inte övertygade rockers.

Rosa strumpor med silverglittriga robotar var vad jag hade på mig, de snyggaste strumporna i världshistorien. Därför visar jag nu Hectors strumpa, jag vet inte varför han fotade den.


El mariachi.

Milton och Loke och Elis

Loke är Miltons bästa vän. Med tanke på alla bett Loke får så är det ett under att han inte börja skrika hysteriskt så fort han får syn på Milton, de leker trots allt väldigt bra ihop.

Loke läser "Max nalle"

Elis var inte alls intresserad av Loke och Miltons konsert. Hur han kunde sova genom den rockigaste xylofonversionen av "lilla snigel" är ofattbart. De stora pojkarna har alltså varsin xylofon och varsin verson av "lilla snigel" och ändå sover han så sockersött, lille Elis.

Jag har funderat på en sak. Det finns ju såna där konstiga föräldrar som tejpar upp lappar på ytterdörren som informerar oss andra om att deras bebis sover, såna som börjar viska så fort lille Per somnat och som förväntar sig att alla ska göra likadant. Såna där som blir så otroligt deffensiva när man frågar om det inte är bättre att bebisen hör lite ljud, stänger av telefonen och all kontakt med omvärlden och är fullt nöjda med att tassa omkring på tå om man nu nödvändigtvis måste gå någonstans och om man nu går på toa så Gud nåde den som spolar! Mammor och pappor som ifrågasätter brevbärare, är det verkligen så klokt av dem att slänga ner posten? Kan de inte bara lägga den under dörrmattan, ska det behöva vara så svårt? Det finns minst en i varje familj så jag vet att ni vet precis vad jag menar. Det jag funderar på är varför de aldrig är såna med barn numero två? Hur kommer det sig att numero två är omringad av ljud och oljud och, håll i er nu, fortfarande kan sova?

fotograf Baldenäs

Jag älskar nyheterna, att titta på nyheterna. Det vrider sig i magen, klump i halsen, ögonen tåras och det hugger i hjärtat. All denna misär, allt elände, alla oskyldiga människor... Barnarbete. Barnsoldater. Barnslavar. Trafficking. Svält. Misär. Tortyr.

Då är det så himla skönt att precis innan nyheterna tar slut, att dessa seriösa journalister tar sig trettio sekunder för att döva min smärta. De berättar om den första maskrosen, den första färskpotatisen. Ja, nu ska man inte vara ledsen längre, den svenska jordgubben har anlänt!

Jag tänkte köra lite samma grej här. Efter regn kommer solsken och nu lägger jag upp en finfin bild på Milton, tagen av fotograf Baldenäs. Tack Lina för att du gör så att det känns bra.

Du barfota barn i livet

-Nej, jag vill inte bo i ett arbetarklassområde. Jag hatar arbetarklass! Jag vill bo med medelklassen i ett villaområde där alla är snälla och gulliga mot varandra!
Öh...
-Där det inte finns våldtäkter eller rån!
Öh...

Killar i blåställ som lägger om taken på de engelska radhusen på Gustavsgatan, radion är på och spelar högt. POD, "Alive". Det har regnat och blåst hela dagen och nu, precis nu, skiner solen och jag blir glad, rak i ryggen sjunger jag med; and I, I feel so alive...
Jag tar av mig skorna och kliver in på dagis. I kapprummet ser jag att de lappar jag satt upp är borta, alla utan två. När jag går in har barnen precis ätit klart sina mellanmål och fröken går och sopar upp halvtuggade paprikaskivor från golvet.
-Min mamma kommer!
Milton skiner upp och upprepar samma mening flera gånger. Han är riktigt glad.
-Hej! Har det varit en bra dag? Gick fotograferingen bra?
-Ja, det gick jättebra, svarar fröken med en förvånad röst.
-Är det någon som har hört av sig om skorna?
-Nej, jag har hört mig för också men...

Tja!
Miltons nya vinterskor är sedan torsdag spårlöst försvunna. Det är sånadär jätteoriginella som alla barn tycks ha; svarta med vit päls i.
Har de förväxlats eller följt med av misstag?
Ring oss om du ser dem :)
Strlk 24, märket Rådis.
Tack!
/Mimmi och Ronny

Jag ritade t.o.m. små skoavtryck och frågetecken på varenda jävla lapp som jag hängde på barnens fack i fredags. Han fick ha sina nya skor en dag innan de försvann. Försvann och försvann... stals!
Nä, de var inte namnade men vad fan spelar det för roll?! Man namnar ju för att de inte ska förväxlas av dagispersonalen inte för att visa att objektet har en ägare!
När han började där så köpte jag två par gummistövlar, så han kunde ha både där och hemma. Plötsligt så har han inga där, de är puts väck. De måste ju vara hemma nånstans, eller hos farmor... Men ack, de gröna ödlegummistövlarna har fått ny ägare. Samma ägare har med största sannolikhet även ett par nya vinterskor, om det inte finns två tjyvar det vill säga.

Jag kan inte låta bli att tänka på det telefonsamtal jag hade med min syster för ett tag sedan, om hennes utspel angående arbetarklass. Att hon gör allting till en klassfråga där all ondska uppstår från arbetarna och socialgrupp 3, som tycks vara hennes nya favoritord. Min avsikt nu är inte att göra detta till en klassfråga men hennes inskränkthet gör sig påmind. Nä, Gud bevare att det skulle vara någon från medelklassen som stulit Miltons stövlar och skor! Och hur fan ska jag ha råd med annat om jag måste köpa nya stövlar en gång i veckan för att nån jävla medelklassare inte har råd med hyfs?! Va fan, stjäl lite moral istället om du nu inte har vett till annat!
Jag är så fruktansvärt jävla förbannad!

När jag blundar ser jag Hasse Aro, han ser allvarlig ut och har fula glasögon. Han låter nästan som en nyhetsankare när han med sin allvarliga röst förklarar att ett par vinterskor försvunnit från ett medelklassområde. En kvinnoröst hörs i ett nytt klipp där de visar bilder på skorna. Det är en bild på Milton, det zoomas in på skorna och sen ett nytt klipp. Något som ser ut som en katalogbild på skorna och kvinnorösten berättar i vilka butiker man kan hitta sådana.
-Har du sett någon eller har du misstankar om att ett brott har begåtts... manar Hasse.
Leif G.W. skruvar lite på sig och skrockar lite när han blir utfrågad av Hasse.
-Ja, för att svara på din fråga, säger han med sin släpiga röst, så är det faktiskt så att det finns tjuvar överallt.
-Men det här är ju ett medelklassområde!
-Jo vars, skrockar han och slår armarna i kors. Men tjuvar finns det ju överallt va och...
-Kände förövaren offret?
-Eftersom ingenting annat blev stulet utan bara skorna så tyder det på att det är gjort av en person, alltså att det inte är någon liga eller liknande, utan en person som kände offret mycket väl.
-Det har kommit ett sms här, det är många som undrar om Milton kommer att få tillbaka sina skor?
-Statistiken säger ju nittionio procent. Alltså, fortsätter han på sin släpiga stockholmska, till nittionio procent kommer dessa skor att förbli stöldgods.
Han knäpper sina händer bakom nacken och lutar sig mot ryggstödet.
-Ja, tack för det Leif.


Är det för övrigt någon som ser Miltons skor någonstans eller på någon för den delen, så ta dem. För det verkar som att det är så det går till här i Bagaregården.

Onsdag, morgon

-Aja baja, Bummut. Inte kattmat. Inte äta. Äckligt!
-Men hon får ju äta den.
-Nää! Äckligt!
Han blir jättearg på riktigt och jättesur. Jag känner hur frustrationen byggs upp i hans lilla kropp med hans ännu mindre vokabulär som resulterar i gråt. Jag bär honom på armen och han gräver ner sitt huvud i min axel för att kväva sin ilska.
-Men Jum Jum är ju en katt, hon får äta den, det är hennes mat.
-Mmm. Milton också.
Nu pratar han glatt och lugnt. Wierdo.

När vi sen ska gå till dagis står han vid dörren. Jag slänger på mig min jacka och gräver lite i fickorna.
-Har jag glömt nåt?
-Nycklar.
-Nä, de finns här... Mobilen!
Jag rotar runt lite till.
-Leta.
Plötsligt hamnar jag i nuet. När jag undrade om jag hade glömt nåt så checkade jag bara högt och nu är han i köket och letar efter min mobil, helt fantastiskt.
-Jag har den, den var i sovrummet.
-Bra.
-Nu skrämmer du mig.
-Buuuuooou. Spöke.
-Du är weird på riktigt, du vet det va?

Parlamentet

Min diskmaskin trudeluttar lite när den är klar och istället för att fatta att det var det jag hörde, så började jag leta efter en bildskärm då jag trodde att det var "tips från coachen". Sorgligt.

Stjärnor på is

Vi sitter hela familjen i soffan med mormor och Ameena och tittar på "Stjärnor på is". Milton vill leka och blir putt när han inte får gehör så han ställer sig framför tv:n.
-Milton, du får flytta på dig. Vi ser inget!
Mormor blir lätt hysterisk. Han vänder sig om och tittar på oss. Mormor viftar med händerna, gestikulerar som en trafikpolis. Han tittar lite förvånat på oss men kommer på vad det är som bör göras och det som hans samvete guidar honom till. Han stänger sonika av tv:n.
-Såå.
Vi kan ju inte göra annat än att skratta men innan jag får fram en papperspåse som mormor kan andas i sätter Ronny på tv:n igen och räddar sin svärmor från en hjärtattack.
-Kom Milton, säger hon och han sätter sig i hennes knä. Vi tittar på nåt åk och Milton spärrar upp sina ögon.
-Kolla, rumpa där!
-Vems rumpa kollar du på då?
-Tantens.