Plåster

Först kommer tystnaden, sen skriket som alla föräldrar fruktar. Det riktiga skriket av att det faktiskt gör ont på riktigt.
Milton har klämt sin hand eller finger eller nåt i dörren. Helt utom sig och tröstlös ger han i alla fall med sig efter en liten stund, snyftandes håller han upp sin tumme som är lite röd. Inget jag säger eller gör hjälper.
-Vill du ha plåster? frågar jag och han bara tittar på mig. Nu börjar han gråta hysteriskt och hyperventilera igen.
När jag var liten så hade min mamma alltid sånt där plåster från apoteket, hudfärgat på rulle. När man blödde så klippte hon till en bit och det är något särskilt med den där medicinska bomullsdoften... Fast man fick det aldrig om man bara fick blåmärken; man var tvungen att blöda på riktigt. Jag älskar plåster, det tar bort det onda.
"Ånej, vänj dem inte med plåster i onödan!" det är varje förälders kommentar när de hör att jag har Mumin- och Harry Potterplåster, "du gör dig själv en otjänst!".
Nää, jag vägrar att bli en såndär förälder som snålar med plåster. Mina ungar ska få så mycket plåster de bara vill! Från hjärnskakning till blåmärke; plåster tar bort det som gör ont! Plåster hjälper. Jag älskar plåster. Plåster är samma sak som lycklig barndom och doften av blöt asfalt på skolavslutningen.
Milton sitter på köksgolvet och hans gråt blir lugnare, jag går till medecinlådan och tar fram Muminpaketet. Det känns högtidligt när jag tar fram en liten remsa, öppnar den försiktigt och ser en liten, blå plastbit med Mumin och den där kängurun på. Det här är Miltons första plåsteriplåster.
-O, titta Milton, säger jag, titta vilken fint plåster. Ska vi sätta den på handen så att du inte har ont längre?
-NEEEJ!!!
Han skriker igen, skakar på huvudet och stampar i golvet. Han vill inte ens befatta sig med plåstret, jag måste säga att jag är lite chockad och besviken.
-Mamma ha där, säger han och pekar på min panna.
Han tystnar, andas ut och suckar. Nu är världen i sin ordning igen, handen gör inte ont, han har fått juice och mamma har plåster i pannan.