Dörren är låst, alla lampor är släckta och det är bara ljudet av maskinerna som hörs. Jag har gått ner till tvättstugan för att slänga in en maskin. Novemberregn i kombination med de smutsiga fönstren släpper trots allt in tillräckligt med ljus ändå för att man ska kunna urskilja maskinens startknapp, det räcker för mig.
-Jäklar vad du skräms!
-Vaddå?
-Jag trodde inte att det var någon här, det var låst och släckt.
-Jaha, svarar grannen, på ett sätt som får vem som helst att förstå att hon inte förstår hur man kom fram till den slutsatsen.
-Jag är inte skum, fortsätter hon.
-Varför tänder du inte lampan då?
-Det är ju ljust ute, säger hon och stirrar på mig. Jag är rädd.
Hon står och viker lakan, praktikst taget i torkskåpet. Allt jag behöver göra är att putta in henne och stänga dörren.
När jag startat maskinen säger hon att jag kan ta en av hennes, hon använder den ändå inte.
Jag borde, för vi har en hel del tvätt men jag orkar faktiskt inte springa i tvättstugan idag. Det nöjet spar vi.
När jag varit hemma en stund ringer det på dörren. Jag blir nästan lite rädd, kikar i nyckelhålet och blir rädd. Det står en pojke där, en pojke i sexan behöver min hjälp, mitt på dan har han ringt på min dörr. Tusen scenarion i huvudet och jag öppnar. Det är ingen pojke i sexan, det är grannen. Hon är i femtioårs åldern, kortare än jag och det blonda håret försöker nog efterlikna den äldre generationes tama, kultursvältfödda, misslyckade försök till en Eton-frisyr. Blå gummistövlar, glasögon. Inget fel på gummistövlar och glasögon, vare sig ihop eller isär men vad värre är, det värsta av det värsta -dialekten. Hon talar långsamt, inte sävligt, utan bara långsamt och jobbigt, ungefär sådär som man gör i ÖREBRO! Asså, jag har haft att göra med denna dam förut, hon är inte den trevligaste och det hjälper verkligen inte att hon pratar som hon gör -tvärtom, det bara förvärrar! Jag är Fredrik Lindström och jag ska putsa kikarglaset.
-Det kommer inget vatten i din maskin.
-Va? Oj, öh...
-Din tvätt åker runt i maskinen utan vatten. Du får starta om den på ett annat program.
-Öh...Hur avbryter man ett pågående program då?
-Jag följer med och visar.
-Gud va gulligt!
Ok, jag kanske skäms lite då. Jag kanske dömer för snabbt, det jag baserat mina åsikter på har nog bara varit helt missförstådda omständigheter.
När jag stänger dörren säger hon något som gör att jag inte känner mig dum längre.
-Var är din unge då?
Jag avskyr ordet unge, säg det om du vill om dina avkolmingar, men inte om mitt barn.
I tvättstugan så visar hon hur man stänger av maskinen. Jag tackar igen för att hon ändå var schysst och sa till och visade hur man avbröt programmet.
-Problemet är att du tvättar i nittiofem.
-Va?
-Ja, du tvättar ju i nittiofem, nu låter hon arg. Det behövs inte.
-Men jag ville tvätta i nittiofem.
-Men det behövs ju inte! Och där finns ju inget vatten. Jag tvättar alltid på det här, det blir rent. Hennes finger snurrar runt på C- och D-programmen. Jag förstår inte varför man ska tvätta på dessa. Nu pekar hon på A och B.
-Vikten. Nu är det min tur att peka. Jag pekar på den megastora tavlan ovanför tvättmaskinen.
Där står det om de olika programmen, hur lång tid de tar, för vilken typ av tvätt de är ämnade för och vikten. Vad din tvätt väger. Det står klart och tydligt i tabeller. Går ej att missförstå eller missa.
-Jaha... Hon nästan viskar fram det.
Ha! Det var någonting denna paragrafryttare inte visste!
-Men du behöver inte tvätta på nittiofem, fortsätter hon.
-Jag ville det.
-Jag tror att de har strypt vattnet.
Med "de" så menar hon Poseidon.
-Tror du inte att de skulle ha strypt vattentillförseln på samtliga program i såna fall?
-Nej. Nittiofemman är den som tar längst tid.
Gud, ge mig styrka.
-Det är precis som med toaletterna. Där ströp de vattnet.
-Jaså, det har jag inte märkt.
Hon stirrar igen. Nu är hon sur.
-Hur länge har du bott här då?
-Ett och ett halvt år.
-Ja, det här var för längesedan. Många år sen. Då hade vi tolv liter och nu har vi sex liter.
Gud, snälla ge mig styrka.
-Måhända, men det låter ändå löjligt att de skulle strypa vattnet för nittiofemman.
-Karlar, vad bryr dom sig om det?
-Det är 2008, jag har svårt att tänka mig att nån karl skulle strypa vattnet till JUST nittiofemman på akutmaskinen för att det kanske skulle reta någon av det motsatta könet. Hon muttrar något jag inte hör. En tredje granne kommer in och blir väl informerad medan jag startar om min maskin.
-Nu krånglar den här också! säger hon till den tredje.
-Också?
-Ja, min maskin där funkar inte. Den bara sprutar vatten överallt. Hon blir riktigt arg och fortsätter med att säga att det här minsann var sista gången hon tvättar på en måndag, för så här är det på måndagar.
-Vänta lite nu, var inte det där den maskinen du erbjöd mig att använda?
-Jo. Hon tittar på mig sådär konstigt igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar