Vår nya tideräkning och lite till

Idag var jag och Ronny på stan. Bara gick och höll varandra i handen och skrotade, skrattade och drack kaffe.

-Vet du hur det känns nu? Exakt nu? Precis som innan Milton.

-Mmm.

-När vi bara gjorde sånt här hela dagarna.

-Mmm. Jag hör på Ronnys mmm att han opponerar sig lite fast jag är osäker på vad. Är det att vi egentligen inte alls gjorde sånt här hela dagarna innan Milton eller är det att jag refererar till den tiden som "innan Milton". Jag har gjort det till ett helt nytt tidsbegrepp. Innan och efter Milton. Jag vet hur det låter för någon läsare som är väldigt extrem. Det låter som att jag inte älskar mitt barn och hela tiden saknar det som var Innan Milton. För att säga att det inte är sant tänker jag nu skriva om Milton.

Vi hämtade honom klockan femton på dagis idag och trots att vi bara bor ett stenkast därifrån tog det en timma att komma hem. Precis utanför dagis finns ett kastanjeträd.

-Vi plockar kastanjer som jag kan ta med till jobbet.

Jag ser bara blöta löv och ruttna skal, drar lite pliktskyldigt med skospetsen i gräset.

-Det finns inga kastanjer, säger Ronny och böjer sig ner och petar med fingrarna i en blöt lövhög.

-Vi går då.

-Nej, jag letar efter tusenfotingar.

Innan jag hinner säga något så har han fått med sig Milton. Fan.

-Kom, vi letar någon annan stans.

Vi går till en liten lekplats istället.

-Vill du gunga?

-Nä mamma, svarar Milton och skakar på huvudet. Sen tar han mig i handen.

-Kom mamma. Pappa letar mask.

Fan.

De vände på några stenar här och var men hittade ingenting. Jag nöjde mig med av vara väskbärare på avstånd. Sist jag var med bredvid vände Ronny på en sten med en miljard panikslagna kackerlackor som Ronny envisas med att kalla gråsuggor. Tillslut så vände de på en sten med lite av varje, han och Milton kände sig nöjda med dagens fångst och vi kunde gå balansgång längs sandlådan istället.

När vi sedan var på väg hem tar Milton sig för magen och hukar. Han tittar på oss och ställer sig upp, kväker och sätter sig på huk igen. Sedan går han lite konstigt, fortfarande hållandes över magen och kväkande.
-Åh, har vi en liten groda här? säger jag och kväker.
-Så mamma, säger han och stannar. Han tittar allvarligt på mig och sätter sig på huk igen och kväker. Jag gör som han säger men han rättar mig. Jag hukar inte tillräckligt.

-Jag är en mammagroda och du är ett grodbarn.

-Nää, höna.

Ryggen är böjd i nittio grader och han böjer lite lätt på knäna, händerna dras upp mot bröstet för att vara vingar och han kacklar.

Här är Milton en konstig höna enligt honom själv. Det konstiga är nog att armarna står rakt upp i luften istället för att brukas som vanliga, normala vingar. Men jag är inte riktigt säker. Han är underbar.

Här har han hittat lite siffror på ett elskåp. Favoritsiffrorna åtta och nio är med.
-Kolla, många nior.
-Ja, det har du rätt i. Två stycken!
Han är underbar.