väldigt konstigt

-Men vad är det här?
Jag har Miltons lilla hand i min och det ser ut som sår på knogarna.
-Det är nog bara smuts, svarar Ronny och tar bort det.
-Nej pappa, inte smuts. Jag har skadat mig.
-Men oj, har du skadat dig?
-Jaa.
-Hur då?
-Ramlat ner från träd.
-Va, har du klättrat i träd?
-Ett träd, mamma.
-Jaså, har du klättrat i ett träd och ramlat ner?
-Mmm.
-Hur långt ramlade du då?
-Åtta meter.
-Va, åtta meter?!
-Ja.
-Och föll på huvudet va?
-Ja.
-Du föll på huvudet efter ett åtta meters fall och fick bara lite smuts på knogen.
-Väldigt konstigt.
-Ja Milton, det var väldigt konstigt.

Han har mycket egna ideér, min son. När vi frågade vem det var som lärt honom att man ska dansa på bordet och äta sina snorkråkor svarade han mormor, med glittrande disneyögon. Allt som är dumt har hon lärt honom. Hon nekar bestämt till detta och jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Jag har lite svårt att tänka mig att min mor skulle komma på tanken att ens utföra något hyss men å andra sidan så låter och ser Milton uppriktig ut. För att citera honom så är det väldigt konstigt.
Allt är väldigt mycket just nu, konstigt, äckligt och knäppt. Idag skulle vi kika lite på Mumin som är Miltons favorit men helt plötsligt så suckar han.
-Nej, inte den. Den är tråkig.
-Är den tråkig?
-Väldigt tråkig.
-Men jag trodde du älskade Mumin?
Hans ögon hittar mina och han suckar.
-Nej mamma, jag inte älska Mumin, den är väldigt tråkig.

För ett tag sen var vi ute, han och jag och då åkte det förbi en bil med en soffa fastsurrad på taket. Milton började asgarva.
-Ha ha, kolla mamma! Vad konstigt!
-En soffa på taket! Ja det var verkligen konstigt.
-Ha ha, väldigt konstigt!