Utrustad med sekatör och inspirerad av "Motorsågsmassakern", gick jag helt lös på granen. Milton följde snällt efter med en liten påse där han la ner kulor, stjärnor och annat icke ömtåligt material. Det gick hur bra som helst.
-Vad duktig du är! säger han med ett leende.
Vad var det jag oroade mig för egentligen? Det fanns inte ett spår kvar av den frustration och ledsamhet han hade haft för några kvällar sedan. Tvärtom var han glad att gå runt där med påsen och lycklig över att få hjälpa till, inte alls den traumatiska utgång jag hade förväntat mig.
Han sitter på huk och plockar upp barr från golvet, ett i taget. Jag ger honom dammsugaren istället, visst är det bra att de är sysselsatta men någon måtta får det vara!
-Här, ta dammsugaren, det är minst fyratusen barr på golvet och det är lättare med dammsugaren då, eller hur?
-Jaa!
Att man kan bli så glad över att få dammsuga är för mig ett mysterium, jag hoppas bara att det håller i sig i sådär, ja... Resten av livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar