Nu ska julen ut

Nu ska julen ut, tror att jag sagt det en vecka nu men inte gjort något åt det. Igår frågade jag Milton om han ville hjälpa mig plocka ner kulorna från granen.
-Nej inte det. De ska vara där.
-Men nu är ju julen slut.
-Nej, jag vill ha jul.
-Jo, men nu är den över, du får vänta igen till december.
Han börjar gråta.
-Jag vill ha granen kvar! snyftar han.
-Men om allt detta är kvar så är det ju inte roligt nästa jul, då har man ju inget att längta till.
-Du ha nästa jul, inte jag. Jag vill ha granen.
-Vi kanske kan hitta en liten gran till Milton, flikar pappa in.
Jag stirrar på Ronny och skakar på huvudet, det var dumt sagt.
-Nej! Jag inte ha liten gran, jag vill ha stor gran. Den!
Han pekar på vår julgran och ser alldeles förtvivlad ut. Tänk om han hade sagt ja? Då hade vi varit tvugna att hitta en liten skitgran till hans rum.
-Men Milton, det kommer ju andra roliga grejer. Påsken till exempel och då har man ingen gran.
-Inte påsken mamma, inte påsken...

När jag hämtade Milton från dagis idag pratade vi lite om att det var vinter och att julen var slut.
-Ska du hjälpa mig att plocka ner från granen sen då?
-Neeej mamma, inte det!

När mina systerdöttrar var små hade de varsitt marsvin. En dag när de kom hem från skolan var de små gnagarna borta. Amanda hade blivit allergisk och de kunde inte vara kvar, men de fick ingen chans att säga adjö. Ingen förvarning, zip, nada, nothing. Ni kan ju bara föreställa er traumat. Ni kan ju bara föreställa er hur det är imorgon bitti när Milton vaknat och julen har städats bort.